»Barn, barn —», han lyfte hennes blodiga händer, såg på dem, såg kransen kring hennes blottade hår och rörde vid den. »Var är det — hur har du kommit hit, liten Kristin?»
»Jag gick med Guldsvein», snyftade hon tätt intill honom. »Jag blev så rädd för att I alla sov, men så kom Guldsvein — och så var där en som vinkade åt mig, nere vid ån där —»
»Vem vinkade — var det en man?»
»Nej, det var en fru — hon vinkade med en krona av guld — jag tror det var dvärgmön, far —»
»Jesus Kristus», sade Lavrans sakta och slog ett kors över barnet och sig själv.
Han ledde henne uppåt, tills de kommit till en gräsbevuxen backe; då lyfte han henne och bar henne. Hon hängde vid hans hals och storgrät — hon kunde inte sluta, hur mycket han än tystade henne.
Om en stund mötte de männen och Isrid. Hon slog ihop händerna, när hon hörde vad som hänt:
»Ja, detta var nog alfmön — hon har velat locka detta vackra barnet in i berget, kan I veta —»
»Tig stilla!» befallde Lavrans barskt. »Vi skulle icke ha snackat om slikt, som vi gjorde här i skogen — en vet icke vem som är under stenarna och hört vart ord.»
Han drog fram den gyllne keden, som han bar under skjortan, och hängde den med relik-korset om Kristins hals, stack in korset på hennes bara kropp.
»Men I alla», sade han, »mån väl vakta eder mun, ty detta får Ragnfrid aldrig förspörja, att barnet varit statt i slik fara.»
Nu togo de fatt de hästar, som lupit till skogs och gingo sedan raskt ned till ängslyckan vid sätern, där de andra hästarna betade. Alla sutto upp, och de redo vidare bort till Jörundgård-sätern; det var icke lång väg dit.
Solen höll på att gå ned, när de kommo fram. Boskapen var i inhägnaden, och Tordis och vallhjonen höllo på att mjölka. Inne i säterhyddan stod gröten kokt åt dem, ty säterfolket hade sett dem uppe vid vårdkasen tidigare på dagen, så att de voro väntade.
Då först upphörde Kristins gråt. Hon satt i faderns famn och åt gröt och grädde med samma sked som han.
Lavrans skulle nästa dag till en tjärn längre inåt fjället; där lågo några av hans vallare med oxarna. Kristin skulle fått följa med, men nu sade han att hon fick stanna i säterhyddan: »Och I får se till, både Tordis och Isrid, att hålla dörren stängd och ljuren täppt, tills vi komma tillbaka igen, både för Kristins skull och den lille odöptes där i vaggan.»
Tordis hade blivit så skrämd att hon icke tordes stanna häruppe med den lille, hon stod ju utom kyrkan nu efter barnsbörden —
