varit Ragnfrids tärna hemma på Sundbu, hade följt med henne till Skog och hem igen till dalen. När hon gifte sig, hade Lavrans satt hennes man till gårdsfogde på Jörundgård, för att Ragnfrid inte kunde vara utan sin kära tärna. Kristin hade ej velat ha med sig någon tjänstemö hemifrån.
Nu tycktes det henne förfärligt att hon icke skulle ha något känt ansikte över sig, när tiden för hennes nedkomst var inne. Hon var rädd — hon visste så litet om vad en barnsängskvinna hade att genomgå. Modern hade aldrig talat med henne om det och hade aldrig velat att unga flickor skulle vara med, när hon hjälpte en kvinna i barnsnöd — det var bara att skrämma de unga, sade hon. Det kunde visst vara fruktansvärt — Kristin mindes när modern fick Ulvhild! Men det sade Ragnfrid kom sig av att hon varit glömsk och krupit under en gärdesgård — sina andra barn hade hon fött med lätthet. Men Kristin kom nu i håg att hon själv tanklöst nog gått under en tross ombord på fartyget —
Det slog väl inte alltid in — hon hade hört modern och andra kvinnor tala om dylikt. Ragnfrid hade det ryktet om sig hemma i bygden att hon var den bästa »närkvinnan»[1] och hon vägrade aldrig att fara och hjälpa, om det så gällde en tiggerska eller den fattigaste mans förförda dotter och om vädret var sådant att tre män måste följa med henne på skidor och växla om sinsemellan med att bära henne på ryggen.
— Men det var ju alldeles otänkbart att inte en så erfaren kvinna som hennes mor skulle ha märkt hur det var fatt med henne i somras, när hon var så eländig. Det slog Kristin med ens. Men då — men då var det väl visst och säkert att mor kom, om de också inte hade skickat efter henne! Ragnfrid skulle nog inte vilja att en främmande kvinna var dotterns stöd i den kampen — Modern kom — hon var säkert på väg hitupp nu — Åh, då skulle hon få be sin mor om tillgift för allt hon brutit mot henne — hennes egen mor skulle stödja henne, hon skulle få knäböja vid sin egen mors knä, när hon födde barnet. Mor kommer, mor kommer — Kristin snyftade befriat med händerna för ansiktet. Ja mor, förlåt mig, mor —
Denna tanke, att hennes mor var på väg upp till henne, rotfäste
sig så hos Kristin att hon en dag trodde sig viss om att modern kom
i dag. Och fram på förmiddagen tog hon kappan på sig och gick
ut för att möta henne på vägen som leder från Gauldalen över till
Skaun. Ingen lade märke till att hon gick ut från gården.
Erlend hade låtit forsla fram timmer för att rusta upp byggnaderna, så det var ordentligt vägat, men det föll sig tungt för henne att gå i alla fall — hon blev andlös, fick hjärtklappning och ont i
- ↑ Förlossningshjälp.
262
