IV
Gregorsmässan kom och gick, Kristin hade säkert trott att det var sista väntetiden för henne. Men nu var det snart Marie bebådelsedag, och ännu gick hon uppe.
Erlend måste in till Nidaros till midfastotinget; han tänkte att han skulle säkert vara hemma igen måndag kväll, men ännu på onsdagsmorgonen hade han inte kommit. Kristin satt i hallen och visste ej vad hon skulle ta sig till — det var som om hon inte orkade börja med något.
Solljus strömmade ned genom ljuren — hon kände att ute måste det vara riktigt vårlikt i dag. Så reste hon sig upp och kastade en kappa över sig.
En av tärnorna hade nämnt att om en kvinna blev gående för länge, så skulle det vara ett gott hjälpmedel att hon lät brudhästen äta säd ur hennes fång. Kristin stod en stund i dörren — i det bländande solskenet låg tunet alldeles brunt med glittrande rännilar, som sköljde blanka, hala strimmor i hästsmutsen och skräpet. Himlen spände sig sidenblå och blank över de gamla husen — de två drakhuvudena på östra burens vindskeder lyste mot luften med en kvarleva av gammal förgyllning i dag. Vatten silade och rann från taken, och röken virvlade och dansade för små ljumma vindpustar.
Hon gick till stallet och in i det, fyllde klänningsfånget med havre ur sädesbingen. Stallukten och ljudet från hästarna, som rörde sig inne i mörkret, gjorde henne gott. Men det var folk i stallet. Så skämdes hon att göra vad hon kommit dit för.
Hon gick och kastade säden åt hönsen, som trippade omkring och solade sig på tunet. Tankspridd såg hon på Tore, stalldrängen, som skrapade och ryktade den grå vallacken — den släppte håren starkt. Emellanåt slöt hon ögonen och vände sitt vissnade stugbleka ansikte upp mot solskenet.
Så stod hon, när tre män redo in på tunet. Den främste var en ung präst, som hon inte kände. Så snart han varseblev henne, sprang han ur sadeln och gick rakt bort till henne med framsträckt hand.
»I haden visst icke aktat göra mig denna heder, att I, husfru, stån härute och tagen emot mig», sade han leende. »Men jag får tacka därför lika väl. Ty I ären ju min broders hustru, Kristin Lavransdotter?»
»Då ären I mäster Gunnulv, min husbondes broder», svarade hon, blossande röd. »Väl mött, herre! Och välkommen hem till Husaby!»
»Tack för god hälsning», sade prästen. Han lutade sig ned och
266
