Kristin läste halvhögt:
Averte faciem tuam a peccatis meis et omnes iniquitates meas dele.
Cor mundum crea in me, Deus, et spiritum rectum innova in visceribus meis.
Ne projicias me a facie tua, et Spiritum Sanctum tuum ne auferas a me.[1]
»Förstår du detta?) frågade Gunnulv, och Kristin nickade och sade att hon förstod ju litet. Hon kände så pass väl till orden att det gjorde henne undrande till sinnes att de skulle komma för hennes ögon just nu. Det ryckte litet i hennes ansikte, och tårarna ville fram. Då tog Gunnulv strängaleken på knät och sade att han ville försöka om han inte kunde få den i ordning.
Medan de sutto så, hörde de hästar ute på tunet — strax därpå kom Erlend inrusande i hallen, strålande glad — han hade hört, vem som var kommen. Bröderna stodo med händerna på varandras axlar; Erlend frågade och väntade inte på svar. Gunnulv hade varit i Nidaros två dagar, så det var en slump att de inte träffats där.
»Det är underligt också», tyckte Erlend. »Jag hade trott hela prästerskapet vid Kristkyrkan skulle gått dig till mötes i procession, när du kom hem — så vis och höglärd som du nu månde vara —»
»Kan du veta du då, om de icke det gjort?» frågade brodern leende. »Du kommer icke för nära Kristkyrkan, när du är i köpstaden, har jag hört.»
»Nej, pilt — jag drager icke till min herre ärkebispen, såvitt jag kan undslippa — han har svett pälsen min en gång», skrattade Erlend övermodigt. »Hur likar dig din svåger, söta min — jag ser du har redan blivit vän med Kristin, bror —. Föga lika henne de andra fränderna våra —»
Först när de skulle sätta sig till kvällsbordet, märkte Erlend att han ännu hade pälsmössan och kappan på sig och svärdet vid bältet.
Det blev den gladaste kväll Kristin hade haft på Husaby. Erlend nödgade brodern att sätta sig i högsätet med henne; själv skar han för maten åt honom och skänkte i hans bägare. Första gången han drack Gunnulv till, böjde han ett knä och ville kyssa brodern på handen:
»Hell och säll, herre! — Vi måste lära oss, Kristin, att visa ärkebiskopen tillbörlig heder — jo, visst blir du ärkebiskop en gång, du Gunnulv!»
Husfolket gick sent ur hallen, men bröderna och Kristin blevo
- ↑ Vänd bort ditt ansikte från mina synder, och utplåna alla mina missgärningar.
Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och giv mig på nytt en frimodig ande. Förkasta mig icke från ditt ansikte, och tag icke din helige Ande ifrån mig. Psalt. 51:11—13.
