sittande kvar vid dryckeskärlen. Erlend hade satt sig på bordskanten med ansiktet vänt mot brodern:
»Ja, detta tänkte jag på vid mitt bröllop», sade han och pekade på moderns skrin, »att Kristin skulle ha det. Men jag glömmer så lätt, och du glömmer ingenting du, bror. Men ringen efter mor är väl kommen på en fager hand, skulle jag tro?» Han lade Kristins hand över sitt knä och vred på hennes fästering.
Gunnulv nickade. Han lade moderns psalterion i Erlends knä: »Sjung nu, bror, du sjöng så fagert och lekte så väl förr i tiden —.»
»Det är många år sedan dess», sade Erlend allvarligare. Så lät han fingrarna glida över strängarna:
Olav kungen, Haralds son,
red ut i villan skog,
fann ett litet spår i ler,
— så är tidend stor.
Sade då Finn Arnesson,
han red främst i flocken:
Fager månd’ vara så liten fot
allt i scharlakans socka —
Erlend log, medan han sjöng, och Kristin såg litet ängslig upp på prästen — om han skulle ogilla visan om Sankt Olav och Alvhild. Men Gunnulv satt och smålog — fast hon kände med ens att det säkert inte var åt visan utan åt Erlend —.
»Kristin skall slippa sjunga; du är väl trångbröstad nu, kära min», sade han och strök över hennes kind. »Men nu kan du —» Han räckte strängaspelet åt sin bror.
Det hördes på prästens spel och sång att han hade lärt i en god skola.
Kungen red till fjälls åt nord —
Hörde han duvan klaga svårt:
»Höken tog min käresta bort!»
Efter red han så långt av led,
Höken flög över vildan hed,
till den skönsta av hagar —
den blomstras alla dagar.
I den hagen är en hall,
därinne är bonat med purpur om pall.
270
