ning för allt det vi syndat, Erlend och jag — Då hade aldrig detta barnet avlats — Åh, jag har tänkt det hela tiden, Gunnulv — när jag finge se vad jag fostrat inom mig, då skulle jag lära mig inse att det varit bättre för mig att dricka spetälskedrycken, som hon bjöd mig, än att driva henne i döden, som Erlend hade bundit sig vid först —»
»Kristin», sade prästen. »Du talar i yrsel. Icke var det du, som drev den arma kvinnan i döden. Erlend kunde ej hålla det ord han givit henne då han var ung och föga kände lag och rätt. Aldrig hade han kunnat leva med henne utan synd. Och själv hade hon låtit locka sig av en annan, och Erlend ville gifta henne med honom, när han sporde det. Icke vålladen I att hon tog sitt eget liv —»
»Vill du veta huru det bar till att hon tog sitt liv?» Kristin var nu så förtvivlad att kon talade alldeles lugnt. »Vi voro samman på Haugen, Erlend och jag, då hon kom dit. Hon hade ett horn med sig, hon ville jag skulle dricka med henne — hon hade väl aktat. det åt Erlend, förstår jag nu, men när hon fann mig där med honom, så ville hon att jag —. Jag märkte det var svek — jag såg att hon tog ingenting i munnen själv, när hon satte läpparna till hornet. Men jag ville dricka — det var mig lika om jag levde eller dog, då jag fick veta att han hade haft henne här hos sig på Husaby hela tiden. Då kom Erlend in — han hotade henne med kniven: du skall dricka först — Hon bad och bad, och så ville han låta henne slippa. Då fick djävulen makt med mig, jag tog hornet — en av oss, dina två frillor, sade jag, — jag eggade Erlend till det — du kan icke behålla oss bägge, sade jag. Då var det hon dräpte sig med Erlends kniv — men Björn och Åshild funno på råd att dölja huruledes det gått till —»
»Så moster Åshild var med i det anslaget, hon», sade Gunnulv hårt. »Jag förstår, hon hade spelat dig Erlend i handom —»
»Nej», sade Kristin häftigt. »Fru Åshild bad oss — hon bad Erlend och hon bad mig — hon bad, så att jag fattar icke huru jag tordes stå emot — att vi skulle fara så hederligt fram som där ännu var utväg till — falla min far till fota och bedja honom om tillgift, för att vi gjort illa. Men jag tordes icke. Jag skyllde på det, att jag var rädd far skulle dräpa Erlend — åh, jag visste gott att far skulle icke gjort den man något som gav sig själv och sin sak i hans händer. Jag skyllde på att jag var rädd han skulle få slik sorg att han aldrig kunde lyfta sitt huvud mera. Åh, jag har då vetat sedan dess, jag var icke så rädd för att göra min far sorg —. Du kan ej veta, Gunnulv, vilken god man min far är — ingen kan veta, som icke känner min far, huru god han varit mot mig alla dagar. Alltid har far hållit mig så kär. Jag ville icke han skulle få veta att jag hade handlat så skamlöst, medan han trodde jag satt hos systrarna i Oslo och lärde allt vad gott och rätt var —
274
