Så kommo »närkvinnorna», den ena efter den andra — husfruar från gårdarna i bygden och i Birgsi. Audfinna drog sig tillbaka bland tjänarinnorna. Och fram mot kvällen tyckte Kristin det blev hemskt svårt. Fruarna sade att hon skulle gå på golvet, så länge hon orkade. Hon plågades av detta — det var nu alldeles fullt med kvinnor i rummet, och hon måste gå där som en märr som skall säljas. Alltemellanåt måste hon låta de främmande fruarna klämma och känna med händerna på henne runtom, och så talade de och rådgjorde med varandra. Till sist sade fru Gunna från Råsvold, som skulle ha ledningen härinne, att nu kunde hon få lägga sig på golvet. Hon delade upp kvinnorna, några skulle sova och andra vaka: »Ja, detta kommer icke att gå fort — men skrik du, Kristin, när det känns för svårt, och bry dig icke om dem som sova. Vi äro ju här alla för att hjälpa dig, arma barnet», sade hon milt och vänligt och klappade den unga på kinden.
Men Kristin låg och tuggade sönder läpparna och kramade täckets flikar mellan sina svettiga händer. Här var kvävande hett — men de sade att det skulle så vara. Efter varje värk rann svetten om henne.
Dessemellan låg hon och tänkte på maten åt alla dessa kvinnorna. Hon ville så gärna att de skulle tycka hon hade gott skick i sitt hus. Hon hade sagt åt Torborg, kökspigan, att hälla surmjölk i vattnet, när hon kokade den färska fisken. Bara icke Gunnulv räknade det för brott mot fastan — Sira Eirik hade sagt att det icke var det, ty surmjölk var icke att räkna som mjölkmat, och fiskspadet hälles ju dessutom av. Den torkade fisken, som Erlend skaffat till huset i höstas, fingo de då på inga villkor smaka — skämd och full av mask som den var.
»Kära, signade Vår fru, Maria — dröjer det länge tills du hjälper mig månntro — åh, nu gör det så ont, så ont, så ont —»
Hon fick försöka härda ut litet till, innan hon gav tappt och skrek. —
Audfinna satt borta vid härden och passade på vattenkittlarna. Kristin önskade så att hon vågat be henne komma bort och hålla henne i handen. Hon visste ej vad hon inte skulle vilja ge för att få hålla i en känd och vänlig hand nu. Men hon var för blyg att be om det.
Framåt nästa förmiddag vilade ett slags förskrämd stillhet över
Husaby. Det var dagen före Marie bebådelsedag, och gårdsarbetet
skulle vara undangjort till nontiden, men männen voro
tankspridda och allvarliga, och de uppskrämda tärnorna kommo ingen vart
med sysslorna. Folket hade fattat tillgivenhet för sin unga husfru
— och det stod nog inte så väl till med henne, spordes det.
Erlend stod ute på tunet och talade med sin smed. Han försökte
