Men en dag sade Lavrans till Ragnfrid att detta året ville han ha Kristin med sig till Skog — hon skulle dock ha sett den gården där hon var född och som var hans fädernehem, om den nu skulle komma ur deras ägo. Ragnfrid tyckte detta var en rimlig önskan, ehuru hon var litet rädd för att sända ett så ungt barn på slik långfärd, när hon icke själv kunde vara med.
Första tiden sedan Kristin sett alfmön, var hon så förskrämd att hon helst höll sig inne hos modern — hon var rädd bara för att få se några av dem som varit med på fjället den dagen och visste om vad som hänt henne. Hon var glad över att fadern hade förbjudit att synen nämndes.
Men då någon tid hade gått, tyckte hon sig känna lust att tala därom. Och inom sig talade hon om den för en — hon visste icke vem — och det underliga var att ju längre det led desto bättre tyckte hon att hon kom i håg den, och klarare och klarare blev minnet av den fagra frun —
Men allra underligast var att varje gång hon tänkte på alfmön kom det över henne en sådan längtan efter resan till Skog, och hon blev mer och mer rädd för att fadern inte skulle ta henne med.
Till sist vaknade hon en morgon på burloftet och såg att gamla Gunhild och modern sutto på tröskeln och synade Lavrans’ högar av ekorrskinn. Gunhild var en änka, som gick omkring i gårdarna och sydde pälsfoder till kappor och dylikt. Och Kristin förstod av vad de sade att det nu var hon som skulle ha en ny kåpa, fodrad med ekorrskinn och brämad med mård. Då förstod hon att hon skulle få följa med fadern, och hon spratt upp i sängen och skrek av fröjd.
Modern kom bort till henne och strök över hennes kind:
»Är du så glad, dotter min, att du skall fara så långt bort från mig?»
Ragnfrid sade detsamma den morgon de skulle resa från gården.
De voro uppe i otta, det var mörkt ute och tät dimma mellan
husen, när Kristin tittade ut genom dörren och spejade efter vädret —
det böljade som grå rök kring lyktorna och utanför de öppna
stugudörrarna. Folk lopp mellan stallar och bodar, och kvinnorna
kommo från eldhuset med ångande grötgrytor och tråg med kokt kött
och fläsk — de skulle ha mycken och stark mat, innan de redo ut
i morgonkylan.
Därinne spändes lädersäckarna med resgodset upp och igen, och glömda saker stoppades ned. Ragntrid påminde mannen om alla de ting han skulle ordna för henne och talade om fränder och kända utefter vägen — han måste hälsa till den och icke glömma att fråga efter den.
Kristin sprang ut och in, sade farväl många gånger till alla i huset och kunde inte ge sig ro att stanna på något håll.
