i rummet. Och genom stillheten kom en röst, som hon ej rätt kunde känna igen:
— »Nikulaus, i Faderns, Sonens och den helge Andes namn —»
Vatten hördes rinna.
Kristin reste sig litet på armbågen och tittade ut. Framme vid härden stod en präst i vita kläder, och Ulv Haldorsson lyfte ett rött, sprattlande, naket barn upp ur den stora mässingskitteln, räckte det till gudmodern och tog emot det tända vaxljuset.
Hon hade fått barnet — det var det som nu skrek, så att prästens ord nästan alldeles överröstades. Men hon var så trött — hon var likgiltig och ville sova —
Då hörde hon Erlends röst, han sade hastigt och skrämt:
»Hans huvud — han har ett så underligt huvud!»
»Han är svullen», sade en kvinna lugnt. »Det är icke något underligt — han har fått kämpa hårt för livet sitt, denna pilten.»
Kristin ropade något. Det var som om hon vaknat upp ända in i hjärtat — det var hennes son, och han hade kämpat för livet, han som hon —
Gunnulv vände sig fort och leende — grep det lilla vita, lindade byltet i fru Gunnas knä och bar det bort till sängen. Han lade gossen på moderns arm. Svindlande av ömhet och lycka gned hon sitt ansikte mot den lilla skymten av rött, silkeslent ansikte inuti lindorna.
Hon såg upp på Erlend. Det var en gång förut hon sett honom så grå och härjad i ansiktet — hon kunde inte minnas när, hon var så yr och konstig i huvudet — men hon visste att det var väl hon slapp minnas. Och det var en sådan lycka att se honom stå så där med brodern — prästen höll ena handen på hans axel. Det kom en oändlig fri och trygghet över henne, medan hon såg upp på den högreste mannen i alba och stola; det runda, magra ansiktet under den svarta hårkransen var så kraftigt, men han log så milt och vänligt.
Erlend drev sin dolk djupt in i väggtimret bakom mor och barn.
»Det tarvas nu icke», sade prästen leende. »Pilten är ju döpt —»
Kristin kom att minnas något som broder Edvin en gång sagt. Ett nydöpt barn var lika heligt som de heliga änglarna i himmelen. Föräldrarnas synd var tvagen av det, och självt hade det ännu icke syndat. Rädd och varsam kysste hon det lilla ansiktet.
Fru Gunna kom bort till dem. Hon var utpinad och trött och ond på fadern, som inte haft vett att tacka hjälpkvinnorna med ett ord. Och prästen hade tagit barnet från henne och burit det till modern — det skulle hon ha gjort, både för att hon förlöst kvinnan och för det hon varit gudmor åt pojken.
»Du har ej hälsat sonen din ännu, Erlend, eller tagit honom på dina armar», sade hon bistert.
282
