Lavrans stod tyst först. Han bet tänderna hårt i underläppen — hans haka darrade.
»Det var tidender!» sade han om en stund.
Liten Ramborg hade kommit fram och stod vid faderns sida. Hon såg upp, ålbdande röd i ansiktet.
»Var tyst!» sade Lavrans barskt, fastän flickan ej sagt ett ord, utan bara rodnat. »Stå icke här — gå bort —»
Han sade ej mera. Erlend stod och hängde framåtlutad med vänstra handen kring staven. Han såg ned i snön. Högra handen hade han stuckit in i barmen. Lavrans pekade:
»Har du skadat dig?»
»Litet», sade Erlend. »Jag gick utför några berghällar i går kväll i mörkret.
Lavrans tog om handleden och kände varsamt efter: »Det är icke något ben brutet, tror jag», sade han. »Du kan själv säga det till hennes mor —», han gick mot stugan, då Ragnfrid kom ut på tunet. Hon såg förundrad efter sin husbonde — så kände hon igen Erlend och kom fort fram till honom.
Hon hörde på utan att säga något, medan Erlend för andra gången måste framföra sitt ärende. Men hennes ögon fingo en fuktig glans, när Erlend till sist sade:
»Jag tänkte att du kanske märkt något, innan hon for härifrån i höstas — att du kunde känna ängslan för henne nu —»
»Detta var vackert av dig, Erlend», sade hon osäkert, »att du kom ihåg detta. Jag har nog varit rädd var dag, sedan du förde henne bort från oss —»
Lavrans kom tillbaka:
»Här är rävister — jag ser du har förfrusit din kind, måg. Du får bida litet i förstugan, så sköter nog Ragnfrid om detta och tinar upp dig — hur är det med fötterna dina — du får ta av dig stövlarna, så vi få se —»
När folket kom in till kvällsmåltiden, talade Lavrans om
nyheten för dem och sade till att det skulle bäras in traktering, så att
de kunde göra sig glada. Men det blev ingen riktig fart i ölgillet
— husbonden själv satt där med en vattenmugg. Han bad Erlend
ursäkta, men det var ett löfte han avlagt redan i pojkåren, att
dricka vatten i fastan. Så satt folket tämligen tyst och stilla, och
samtalet gick trögt vid det goda ölet. Barnen trängde sig fram
till Lavrans litet emellanåt — han lade armen omkring dem, när de
ställde sig intill hans knä, men han svarade tankspritt på deras prat.
Ramborg svarade kort och spetsigt, när Erlend ville skämta med
henne — hon skulle visa att hon tyckte illa om sin svåger. Hon
var på åttonde vintern nu, livlig och vacker, men hon liknade ej
sina systrar.
Erlend frågade vilka de andra månde vara. Lavrans svarade att
