taga och lägga på minnet, det tycktes den andre veta rent i blindo. Erlend skrattade själv åt det — men han bara kände det på sig.
De funno stenkojan i mörkret, just vid den tid Erlend hade sagt. Lavrans tänkte på att en likadan natt hade han grävt sig ned i snön ett bågskott från sitt eget hästläger. Snön hade yrt över kojan, så att de måste ta sig in genom rökhålet. Erlend täppte till öppningen med en hästhud, som låg i hyddan, och fäste den med vedträn, som han pressade in under taklaget. Han mockade undan den snö som yrt in, med en skida, och gjorde upp eld på eldstaden med den isade veden som låg där. Tre, fyra ripor drog han fram under bänken — han hade lagt dem i förvar här, när han färdades söderut — han knådade in dem i lera från golvet, där det var upptinat kring eldstaden, och kastade klumparna i askmörjan.
Lavrans låg på jordbänken, där Erlend ordnat åt honom så gott han kunde med deras ränslar och kappor.
»Det är så krigsmän göra med stulna höns, Erlend», sade han skrattande.
»Ja, jag lärde ett och annat, när jag var i grevens tjänst», sade Erlend på samma sätt.
Nu var han lika munter och livlig som svärfadern eljest oftast sett honom stillsam och liter håglös. Han började berätta, där han satt på golvet framför den andre, om de år då han tjänat grev Jakob i Halland. Han hade varit hövding för ett hirdskifte på borgen, och han hade legat ute med tre små skepp och vaktat kusten. Erlend var som ett barn i ögonen — han skröt inte, bara lät munnen gå. Lavrans låg och såg ned på honom.
Han hade bett Gud ge honom tålamod med dotterns man — nu var han nästan förargad på sig själv, för att han tyckte bättre om Erlend än han ville. Han tänkte på att den natten då deras kyrka brann hade han tyckt om mågen. Det var icke i sin långa lekamen denne saknade manlighet. Det stack till i faderns hjärta — det var skada på Erlend, han kunde dugt till bättre ting än att locka kvinnor. Men det hade ej blivit stort annat än pojkstreck av det andra. Hade det varit slika tider att en hövding kunnat ta hand om denne man och haft bruk för honom — men sådan världen nu var, då varje man måste lita på sitt eget omdöme i många ting — och en man i Erlends ställning skulle råda själv över sin och så många människors välfärd — Och detta var Kristins husbonde —
Erlend såg upp på svärfadern. Han blev allvarlig själv. Så sade han:
»Jag vill be eder om ett, Lavrans — innan vi komma hem till mig, att I viljen säga mig det som I väl haven på hjärtat.»
Lavrans teg.
»I veten det», sade Erlend som förut, »att jag gärna vill falla eder till fota på vad vis I mågen önska och giva den bot som kan synas eder en tillbörlig näpst för mig —»
288
