Lavrans såg ned i den unges ansikte — så log han underligt:
»Det torde bli vanskligt det, Erlend — för mig att säga och för dig att utföra. Du får nu skänka en tillbörlig gåva till kyrkan på Sundbu och till de präster som I också gjorden till narrar», sade han häftigt. »Jag vill ej tala mer om det! — Din ungdom kan du då icke heller skylla på — Hederligare hade det varit, Erlend, om du fallit mig tillfota, innan jag gjort bröllop åt er —»
»Ja», sade Erlend. »Men jag visste ej då att sakerna stodo så att det måste komma i dagen att jag kränkt eder.»
Lavrans satte sig upp:
»Visste du icke, när du blev gift, att Kristin —?»
»Nej», sade Erlend och såg modstulen ut. »Vi hade varit gifta i två månader nästan, innan jag märkte det.»
Lavrans såg något förundrad på honom, men sade ingenting. Då började Erlend igen, försagd och osäker:
»Jag är glad att I följden med, svärfar, Kristin har gått i vinter och varit så tung till sinnes — hon gitte med nöd säga mig ett ord. Mången gång syntes det mig som hon skulle vantrivas både med mig och Husaby.»
Lavrans svarade litet kallt och avvisande:
»Det är väl så med alla unga hustrur. — Nu då hon är frisk igen, bliven I väl lika goda vänner som I voren förut», sade han och smålog litet hånfullt.
Men Erlend satt och stirrade in i glödhögen. Nu visste han det med ens så säkert — men han hade känt det på sig allt sedan den stunden då han först såg det lilla röda barnansiktet mot Kristins vita skuldra. Det blev aldrig mera så mellan dem som det varit!
När fadern trädde in i lillstugan till Kristin, satte hon sig upp
i sängen och sträckte sig mot honom. Hon slog armarna om hans
axlar och grät, tills Lavrans blev helt förskräckt.
Hon hade varit uppe en tid, men så fick hon veta att Erlend gått ensam till dalen, och då det drog ut på tiden med hans hemkomst, ängslades hon så att hon fick feber. Och så måste hon till sängs igen.
Det märktes nog att hon var svag ännu — grät gjorde hon för likt och olikt. — Den nya husprästen, Sira Eiliv Serksson, var kommen till gårds medan Erlend var borta. Han hade tagit sig för att gå in till husfrun då och då och läsa för henne — men hon grät över så rent orimliga ting att han visste snart inte, vad han tordes låta henne höra.
En dag då fadern satt hos Kristin, ville hon linda barnet själv, så
att han riktigt skulle se hur vacker och välskapad pojken var. Han
låg då naken bland lindorna och sprattlade på ryan framför modern.
»Vad är det för ett märke han har på bröstet?» frågade Lavrans.
Just över hjärtat hade barnet några små blodröda fläckar — det
