såg ut som en blodig hand vidrört gossen där. Kristin hade själv tagit illa vid sig, första gången hon såg detta tecken. Men hon hade försökt trösta sig, och hon sade också nu:
»Det är väl endast ett eldsmärke — jag tog mig för barmen, då jag såg att kyrkan brann.»
Det klack till i fadern. Ja. Han visste ju ej hur länge — eller hur mycket hon hemlighållit. Och han förstod icke hur hon kunnat — hans eget barn, för honom —.
»Jag tror icke sonen min täckes eder rätt väl?» frågade Kristin
sin far många gånger, och Lavrans smålog och sade jo, det gjorde
han nog. Fadern hade också lagt rikliga gåvor både på vaggan och
på barnamoderns säng. Men Kristin tyckte inte någon var tillbörligt
förtjust i hennes son — Erlend allraminst. »Se på honom, far», bad
hon, »sen I, nu log han — haven I sett så fagert barn som Nåkkve,
far?»
Hon frågade om och omigen om detta. En gång sade Lavrans liksom i tankarna:
»Håvard, bror din — vår andra son — var ett mäkta fagert barn.»
Om en stund frågade Kristin med svag röst:
»Det var han som levde längst av mina bröder —?»
»Ja. Han blev två vintrar gammal. — Nu får du icke gråta igen, Kristin min», bad han stilla.
Varken Lavrans eller Gunnulv Nikulausson tyckte om att pojken
kallades för Nåkkve; han var döpt till Nikulaus. Erlend höll på att
det var samma namn, men Gunnulv sade nej — det fanns män i
sagorna som hetat Nåkkve redan i heden tid. I alla fall ville Erlend
icke begagna det namn hans far burit. Och Kristin kallade alltid
gossen så som Erlend först hade hälsat deras son.
Så fanns det enligt Kristins mening bara en på Husaby, utom hon själv, som fullt förstod vilket härligt och förhoppningsfullt barn Nåkkve var. Det var den nya prästen, Sira Eiliv — Han var i det stycket nästan lika så förståndig som modern.
Sira Eiliv var en kortväxt, spädlemmad man med en liten rund mage — detta gav honom ett något löjeväckande utseende. Han var mycket oansenlig — folk som talat med honom flera gånger hade svårt för att känna igen prästen, så vanligt var hans ansikte. Hans hår och hud hade samma färg — som rödgul sand — och hans runda, vattenblå ögon saknade allt djup. Till sitt sätt var han stilla och försagd, men mäster Gunnulv sade att Sira Eiliv var så lärd att han kunnat stiga i graderna, han med, om han ej haft så små utförsgåvor. Men mycket mer än av sin lärdom pryddes han dock av renlevnad, ödmjukhet och innerlig kärlek till Kristus och hans kyrka.
Han var av låg ätt, och fastän han ej var stort äldre än Gunnulv Nikulausson, så föreföll han nästan litet gubbaktig. Gunnulv hade
290
