»Då ställer nu också djävulen själv för en man, när hans hustru går till skrift hos hans bror —!»
»Icke har hon skriftat för mig», sade prästen, »och icke är jag hennes sockenpräst. Hon klagade för mig i sin bittra ängslan och vånda — och jag frestade att hjälpa henne och giva henne slika råd och slik tröst som syntes mig bäst.»
»Gott!» Erlend kastade huvudet tillbaka och såg på sin bror. »Det vet jag själv — jag skulle icke ha gjort det — låtit henne komma till mig i Brynhilds gård —»
Prästen satt mållös en stund.
»I Brynhild Flugas —»
»Ja, sade hon icke det, då hon sade det andra —?»
»Det blir visst tungt nog för Kristin att säga slikt om sin laggifte husbonde i skriftemål», sade prästen ett ögonblick efteråt. »Jag tänker hon ville förr dö, än hon sade det på annat ställe —.» Han satt tyst — så sade han hårt och häftigt:
»Menade du, Erlend — att du var hennes husbonde inför Gud, den som skulle värna och värja henne — då synes mig ditt beteende ännu värre. Du lockade henne i lund och loge, förde henne över en skökas tröskel. Och sist upp till Björn Gunnarsson och fru Åshild —»
»Du skall icke tala så om moster Åshild», sade Erlend sakta.
»Förr har du själv sagt att du trodde moster vållade vår farbrors död — hon och den mannen Björn —»
»Det gör mig detsamma», sade Erlend häftigt. »Jag har moster Åshild kär —»
»Ja, det har jag förstått, sade prästen. Hans mun drog sig på sned i ett litet hånleende. »Eftersom du unnade henne att möta Lavrans Björgulfson, när du kommit undan med hans dotter! Det tyckes, Erlend, som du menade din vänskap vara värd att köpas dyrt —»
»Jesus!» Erlend gömde ansiktet i händerna. Men prästen fortfor:
»Hade du sett din hustrus själavånda, då hon bävade av fasa för sina synder, oskriftad och ohulpen — och hon satt där och skulle föda ditt barn och döden stod för hennes dörr — så ungt ett barn själv och så olycklig —»
»Jag vet, jag vet!» Erlend skalv. »Jag vet att hon låg och tänkte på det, då hon pinades. För Jesu skull, Gunnulv, tig nu — jag är ju din bror!»
Men han fortfor utan förskoning:
»Hade jag varit en man som du och icke präst — och hade jag fört så ung och god mö på villoväg — jag skulle gjort mig fri från den andra — Gud hjälpe mig, hellre hade jag gjort som moster Åshild gjorde mot sin man och brunnit i helvete utan ända för det, än jag hade tålt att hon skulle lida slikt som det du drog över din menlösa käresta vän —»
Erlend satt en stund skälvande:
