»Du säger du är präst —», sade han lågt. »Är du så god präst att du aldrig har syndat — med en kvinna?»
Gunnulv såg ej på brodern. Blodböljan slog röd över hans ansikte.
»Icke har du rätt att spörja slikt — men jag skall svara dig ändå. Det vet han som dog för oss på korsets trä, hur hårt jag tarvar hans misskund. Men jag säger dig, Erlend — ägde han icke på hela jordens runda skiva en endaste tjänare som var ren och obefläckad av synd, och fanns där icke i hans helga kyrka en endaste präst som var mera trofast och värdig än jag, usle drottsvikare — så är det dock drottens bud och lag som läras i den. Icke kan hans ord sudlas av en oren prästs mun, utan det kan endast bränna och förtära våra läppar — men detta fattar kanske icke du. Men det vet du lika väl som jag och varje oren djävulens träl, som han har köpt med sitt blod — Guds lag kan icke rubbas och hans ära icke minskas. Så visst som hans sol är lika väldig, antingen den skiner över det ofruktbara havet och öde gråberg eller över dessa fagra bygder —»
Erlend hade gömt sitt ansikte i händerna. Han satt länge så, men när han talade, var hans röst torr och hård:
»Präst eller icke präst — efter du icke är så sträng renlevnadsman fattar du icke —? Kunde du gjort så mot en kvinna som sovit i dina armar — fött dig två barn — kunde du göra mot henne som moster gjorde mot sin husbonde?»
Prästen teg en stund. Så sade han litet hånfullt:
»Du dömer ju icke så hårt om moster Åshild —»
»Det kan nu väl icke bli så för en karl som för en kvinna. Jag minns den sista gången de voro här på Husaby och herr Björn var med dem. Vi sutto här vid härden, mor och moster, och herr Björn lekte på harpa och sjöng för dem — jag stod vid hans knä. Då ropade farbror Bård på henne — han låg till sängs, och han ville hon skulle gå till ro nu — han brukade ord så oblyga och skamliga —. Moster stod upp och herr Björn också; han gick ut ur stugan, men först sågo de på varandra — Ja, jag tänkte sedan då jag blev så gammal att jag förstod — det är kanske sant. — Jag hade tiggt mig lov att lysa herr Björn till burloftet där han skulle sova, men jag tordes ej, och jag tordes icke ligga i hallen — jag sprang ut och lade mig hos svennerna i borgarstugan. Vid Jesus, Gunnulv — det kan icke bli så för en man som det väl var för Åshild den kvällen —
Nej, Gunnulv — dräpa en kvinna som — såvida jag ej grep henne med en annan —»
Men det hade han ju gjort —! I alla fall, det förmådde Gunnulv ej säga till sin bror. Så frågade prästen kallt:
»Var det icke sant då, det heller, att Eline varit dig otrogen?»
»Otrogen!» Erlend vände sig mot brodern, plötsligt uppflam-
296
