»Vad är det?» Han log ett flyktigt leende. »Det är nu väl aldrig så att du — att någon fager fru därute i sydlanden —»
»Nej», sade prästen. Han blev underligt hes i rösten. »Det är icke om älskog —
Vet du, Erlend, huruledes det bar till att jag blev lovad till präst —?»
»Ja. Då våra bröder voro döda och de trodde de skulle mista också oss två —»
»Nej», sade Gunnulv. »Munan trodde de var frisk, och Gaute hade alls icke soten, han dog först vintern efteråt. Men du låg och pinades, och då lovade mor mig till Sankt Olavs tjänst, om han ville bärga ditt liv —.»
»Vem har sagt dig detta?»
»Ingrid, fostermodern min.»
»Ja, jag hade nu också varit en underlig gåva att giva Sankt Olav», sade Erlend och log litet. »Han hade varit illa tjänt med mig. — Men du har då sagt, Gunnulv, att du var väl förnöjd med det att du blev kallad att vara präst alltifrån barnsben —»
»Ja», sade prästen. »Men det var ej alltid så. Jag minnes den dagen då du red från Husaby i följe med Munan Bårdsson för att fara till vår frände konungen och bli hans handgångne man. Hästen dansade under dig, och dina nya vapen blänkte och skeno. Jag skulle aldrig få bära vapen, jag. Fager var du, broder min — du var bara sexton vintrar gammal, och det var väl år och dag sedan jag sport att fruar och mör funno behag i dig —»
»Den härligheten varade kort», sade Erlend. »Jag lärde mig att klippa naglarna tvärt av, svärja vid Jesus för vartannat ord och bruka kniven till bot, när jag lekte med svärd. Så blev jag sänd norrut och mötte henne — och blev jagad med skam från hirden, och vår far stängde sin dörr för mig —»
»Och du for ut ur landet med en fager fru», sade Gunnulv stilla som förut. Och vi sporde därhemma att du blivit hövitsman på grev Jakobs borg —»
»Ja, det var nu icke så ståtligt som det lät härhemma», sade Erlend skrattande.
»Far och du voren icke vänner — mig aktade han icke så mycket att han gitte vara ovän med mig en gång. Mor höll av mig, det vet jag — men hur litet hon tyckte mig vara värd mot dig — det märkte jag bäst när du dragit ur landet. Du, bror, var den ende, som höll riktigt av mig. Och det vet Gud att du var min käresta vän på jorden. Men den tiden jag var ung och vettlös, då hände det att jag tänkte du hade fått så alltför mycket mer än jag. Nu har jag sagt dig det, Erlend!»
Erlend låg med ansiktet ned mot marken.
»Res ej, Gunnulv», bad han.
»Jo», sade prästen. »Nu ha vi sagt varandra alltför mycket. Gud
298
