och Maria mö give att vi månde mötas i en bättre stund. Lev väl, Erlend —»
»Farväl», sade Erlend utan att se upp.
Då Gunnulv några timmar senare resklädd trädde ut ur prästhuset, såg han en man rida söderut över gärdena mot skogen. Han hade en båge hängande över axeln, och tre hundar sprungo kring hästen. Det var Erlend.
Under tiden gick Kristin raskt framåt skogsstigen över åsen. Solen
stod nu högt på fästet, och grantopparna blänkte mot
sommarhimlen. Men härinne var ännu morgonsvalt och friskt. Luften var fylld
av doft från barr och myrjord och från linnean, som stod i blom med
sina små ljusröda tvillingklockor överallt på tuvorna. Och den
gräsbevuxna stigen var fuktig och mjuk och skön under fötterna.
Kristin gick och läste sina böner, och då och då tittade hon upp på de
små vita godvädersskyarna, som summo i det blå över trädtopparna.
Hon måste hela tiden tänka på broder Edvin. Så här hade han gått och gått, år ut och år in, från tidigt på våren till sent på hösten. Över fjällstigar, under vita snötoppar med svarta skåror och klyftor. Han hade rastat på sätrarna, durckit ur bäcken och bitit av brödet som budejor och hästherdar buro ut till honom. Så bjöd han lev väl och nedkallade Guds välsignelse över folk och kreatur. Utför susande skogsbackar steg munken ned i dalen; lång och kutryggig, med sänkt huvud, vandrade han landsvägen framåt förbi de bebyggda och odlade markerna, och vart han kom, lågo hans kärleksfulla förböner för alla människor kvar i hans spår som godväder.
Hon mötte inte ett liv utom några kor då och då — här funnos sätrar på åsen. Men det var upptrampad stig, och över myrarna voro kavelbroar utlagda. Kristin var orädd — hon kände det som om munken osynlig gick vid hennes sida. »Broder Edvin, är det sant att du är en helig man, står du nu inför Guds anlete så bed för mig!»
»Herre Jesus Kristus, heliga Maria, Sankt Olav —.» Hon längtade till färdens mål — hon längtade efter att få kasta från sig sin börda av åratals dolda synder, tyngan av mässor och gudstjänster som hon stulit, oskriftad och obotfärdig — hon längtade efter att bli fri och renad — så som hon icke längtat efter att bli förlossad från sin börda, i våras då hon gick med barnet.
Gossen sov så gott och lugnt på moderns rygg. Han vaknade ej förr än hon kommit över skogen, ned till »Snösparv»-gårdarna och såg ut över Budviken och fjordarmen vid Saltnäs. Hon satte sig ned i utmarken, svängde knytet med barnet fram i knät och löste upp klänningen över bröstet. Det gjorde gott att få lägga gossen intill, det gjorde gott att få sitta, det var välsignat skönt för hela hennes kropp att känna de stenhårda, mjölkstinna brösten tömmas, medan han sög.
Bygden låg stilla och gassade sig i solen nedanför henne — med
