gröna ängar och ljusa åkrar i mörk skog. Det kom litet rök från taken här och där. Höskörden hade börjats på ett och annat håll.
Hon skulle få ta båtlägenhet från Saltnäs över till Steine. Nu var hon i alldeles okänd bygd. Vägen in över Bynäset ledde förbi gårdar ett stycke, så kom hon in i skog igen, men det var inte så långa stunder nu för var gång, innan hon såg människoboningar. Hon var mycket trött. Men så tänkte hon på sina föräldrar — de hade gått på nakna fötter hela vägen från Jörundgård i Sil, över Dovre, ned till Nidaros, bärande Ulvhild på en bår mellan sig. Hon fick nog inte tänka på att Nåkkve tyngde på ryggen.
Men det kliade så förskräckligt i huvudet av att hon svettades i den tjocka vadmalsduken. Och runt midjan, där repet stramade åt kläderna, hade särken gnagt i huden, så det hade visst gått hål.
Det började bli samfärdsel på vägarna. Alltemellanåt red folk förbi henne i ena eller andra riktningen. Hon gick fatt en bondkärra med varor till köpstaden — de tunga skivhjulen skakade och skramlade i väg över rötter och stenar och gnisslade och gnällde. Två män ledde ett slaktkreatur. De tittade litet på den unga vallfärdande kvinnan, för att hon var vacker — eljest voro människor så vana vid pilgrimer i dessa bygder. På ett ställe höllo några karlar på att timra upp ett hus något stycke från vägen; de ropade åt henne, och en äldre man kom springande efter och bjöd henne en dryck öl. Kristin neg, drack och tackade, med sådana ord som fattiga brukade säga till henne, när hon gav allmosor.
En stund efteråt måste hon vila igen. Hon fann en liten grön
backe vid vägen, där det rann en bäck. Kristin lade barnet i gräset.
Gossen vaknade och gallskrek, så att hon tankspridd skyndade
igenom de böner hon skulle läsa. Så tog hon Nåkkve i knät och löste
upp lindorna. Han hade smutsat ned sig, och hon hade inte mycket
till ombyte åt honom; därför sköljde hon upp hans blöjor och lade
dem till torkning på några heta bergknallar i solen. De yttre plaggen
svepte hon löst om honom. Detta tyckte han nog om, att få ligga
och sprattla, medan han drack ur sin mors barm. Kristin såg glad
på hans fina, skärvita lemmar och tryckte hans ena hand in mellan
sina bröst, under det hon gav honom di.
Två män redo förbi i skarp trav. Kristin såg flyktigt upp — det var en storman och hans sven. Men med ens hejdade herremannen sin häst, sprang ur sadeln och gick tillbaka dit där hon satt. Det var Simon Andresson.
»Ja, kanske är det dig emot att jag hälsar på dig?» frågade han. Han stod och höll sin häst och såg ned på henne. Han var resklädd, med en ärmlös läderjacka över ljusblå linnedräkt, hade en liten sidenluva på huvudet och var nog så röd och svettig i ansiktet. »Det var underligt att se dig — men kanske du icke har lust att tala med mig —?»
300
