»Du kan då väl veta — hur mår du, Simon?» Kristin drog upp de bara fötterna under klänningen och ville ta barnet från bröstet. Men pojken skrek, gapade och sökte, så hon måste lägga dit honom igen. Hon höll ihop klänningen över barmen, så gott hon kunde, och satt och såg ned.
»Är det din?» frågade Simon och pekade på barnet. »Ja, det var nu enfaldigt sport», skrattade han. »Det är väl en son? Han har lyckan med sig, Erlend Nikulausson!» Han hade bundit sin häst vid ett träd, nu satte han sig på en sten ett litet stycke ifrån Kristin. Han tog sitt svärd och höll det mellan knäna, satt med händerna om hjaltet och stötte upp jord med doppskon.
»Det var oväntat att möta dig här nordanfjälls, Simon», sade Kristin för att säga något.
»Ja», sade Simon. »Jag har ju icke haft ärende på detta hållet förr.»
Kristin kom ihåg att hon hade hört något — vid sitt hemkomstöl — om att yngsta sonen till Arne Gjavvaldsson på Ranheim skulle ha Andres Darres yngsta dotter; så frågade hon om han varit där.
»Du vet det?» frågade Simon. »Åja, det har väl sports här omkring i bygderna —»
»Det skall bli så då», sade Kristin, »att Gjavvald skall ha Sigrid?»
Simon såg hastigt upp och knep ihop läpparna:
»Jag märker att du vet det väl icke ändå —»
»Jag har ej varit utanför Husabys tun hela vintern», sade Kristin. »Och få människor har jag sett. Jag hörde att detta giftermål var på tal —»
»Ja, du kan lika gärna höra det av min mun — det kommer väl ut här uppe.» Han satt tyst en stund. »Gjavvald dog tre dygn före vinternatten[1] — han föll med hästen och bröt av sig ryggen. Minns du, just innan man kommer till Dyfrin, där vägen går öster om älven och det är tvärbrant ned, ånej, det gör du väl icke. Vi voro på väg till deras fästningsöl; Arne och sönerna hans hade kommit: med skepp till Oslo —», så tystnade Simon.
»Hon var kanske glad, Sigrid, för att hon skulle giftas med Gjavvald», frågade Kristin skygg och förskräckt.
»Ja», sade Simon. »Hon fick en son efter honom — apostlamässodagen i våras —»
»Åh, Simon!»
Sigrid Andresdotter med de bruna lockarna kring det lilla runda ansiktet! När hon skrattade, fick hon djupa gropar i kinderna. Sådana skrattgropar och små barnsliga vita tänder — det hade Simon också haft. Kristin kom ihåg att när hon blev mindre vänligt stämd mot sin fästman, tycktes detta henne omanligt, i synnerhet sedan hon blivit bekant med Erlend. De voro mycket lika, Sigrid och Simon
- ↑ Natten mellan 13:e och 14:e oktober.
