Hon ropade på sin far, och han reste sig upp från härden, där han suttit, och kom bort till henne i sällskap med en tjock kvinna.
»Vart har vi nu kommit?» frågade hon, och Lavrans skrattade och sade:
»Vi äro i Hamar nu, och här är Margret, Fartein sutares hustru — du får hälsa vackert på henne, för du sov, när vi kommo hit. Men nu skall Margret hjälpa dig på med kläderna.»
»Är det morgon då?» sade Kristin. »Jag trodde du skulle lägga dig nu, jag. Åh hjälp mig du själv!» bad hon, men Lavrans sade något strängt att hon borde hellre tacka Margret, som ville hjälpa henne. »Och se vad hon har här och vill giva dig till skänks!»
Det var ett par röda skor med silkessnoddar. Kvinnan log åt Kristins glada uppsyn och drog på henne särk och hosor uppe i sängen, så att hon skulle slippa träda barfota ned på golvet.
»Vad är det som låter så?» frågade Kristin, »som en kyrkklocka, men som många klockor?»
»Jo, det är klockorna våra det», log Margret. »Har du icke hört om den stora domkyrkan här i staden då? Det är dit du skall nu. Där ringer den stora klockan. Och så ringer det i klostret och i Korskyrkan.»
Margret bredde tjockt med smör på hennes bröd och gav henne honung i mjölken, för att maten hon fick i sig skulle mätta mera — hon hade knappt tid att äta.
Ute var det mörkt ännu, och det hade blivit frost. Dimman var så kall att det sved i skinnet. Fotspåren efter folk och kreatur och hovslag voro hårda som gjutna i järn, så att Kristin gjorda illa sina fötter i de tunna nya skorna, och en gång trampade hon genom isen på rännan mitt i gatan och blev våt och kall om benen. Då tog Lavrans henne på ryggen och bar henne.
Hon spärrade upp ögonen i mörkret, men det var ej stort hon kunde se av staden — hon skymtade svarta husgavlar och träd mot den grå luften. Så kommo de ut på en liten äng, som glänste av rimfrost, och på andra sidan ängen skymtade hon en ljusgrå byggnad, stor som ett fjäll. Det var stora stenhus runtomkring, och på några ställen lyste det ur gluggar i muren. Klockorna, som tegat en stund, togo i med att ringa igen, och nu var det ett så starkt ljud att det kändes som om iskylt vatten runnit nedöver ryggen på henne därvid.
Det var som att gå in i berget, tyckte Kristin, när de stego in i kyrkans förhall; det slog emot dem mörker och köld. De gingo genom en dörr, och där möttes de av gammal, kallnad lukt av rökelse och vaxljus. Kristin var i ett mörkt rum av väldig höjd. Hennes blick kunde ej genomtränga mörkret, vare sig uppåt eller åt sidorna, men det brann ljus på ett altare långt framme. Där stod en präst, och genljudet av hans röst smög så underligt omkring i rummet som suckar och viskningar. Fadern stänkte vigvatten i
