— men hos henne var det bara klädsamt att hon var så knubbig och så skrattlysten. Hon var fjorton vintrar gammal den tiden —. Så muntert skratt som Sigrids hade Kristin aldrig hört. Simon smågnabbades med den yngsta systern och gycklade jämt med henne — Kristin hade märkt att hon var honom kärast av alla syskonen.
»Du vet att far var gladast åt Sigrid», sade Simon. »Så ville han att hon och Gjavvald skulle se om de kunde lika varandra, innan han gjorde denna överenskommelse med Arne. Och det gjorde de — mig tycktes litet mera än gott var — de skulle alltid så nära inpå varandra, när de möttes, gingo och koxade och logo — detta var i somras på Dyfrin. Men de voro så unga — Ingen kunde ju tänkt sig detta. Och Astrid, du vet hon var trolovad, medan du och jag —. Nå, hon hade ju ingenting däremot, Torgrim är ju stormrik och god också på ett vis — men det är nu ingen eller intet som är honom till lags, och så tror han att han har alla de kranklekar och sjukdomar som folk vet att nämna. Så voro vi glada allesamman, då Sigrid blev så nöjd med det gifte hon skulle få —
Och då vi förde Gjavvald till gården på detta sätt — Halfrid, min hustru, fick det ställt så att hon följde med oss hem till Manvik. Och sedan kom det då fram att hon icke satt ensam efter Gjavvald —»
De tego en stund. Så sade Kristin tyst:
»Det har icke varit någon gammansfärd för dig detta, Simon.»
»Åh nej.» Så log han litet. »Men jag är nu snart van vid att rida i olycksärenden, Kristin. Och jag var väl närmast till detta — far mäktade icke, och de äro hos mig på Manvik, Sigrid och pilten. Men han får nu sin fars plats i ätten, och jag märkte det på dem alla därinne att ovälkommen blir han nog icke, när han nu skall flyttas dit —»
»Än din syster då?» frågade Kristin flämtande. »Var skall hon vara?»
Simon såg ned på marken:
»Far vill ha henne hem till Dyfrin nu», sade han lågmält.
»Simon! Åh, har du hjärta till att vara med på detta?»
»Du förstår väl det», sade han utan att se upp, »det är slik storvinning för pilten att han kommer in i farsätten alltifrån början. Halfrid och jag, vi ville nog gärna haft dem hos oss bägge två. Det kunde ingen syster varit mer trofast och kärlig mot den andra än Halfrid var mot Sigrid. Ingen av oss fränder har varit hård mot henne — det får du icke tro. Icke far heller — fastän han blev en bruten man av detta. Men kan du ej förstå — orättvist skulle det vara, om någon av oss satte sig emot att den oskyldige pilten får arv och ätt efter sin far.»
Kristins barn släppte bröstet. Modern drog fort ihop kläderna över barmen och tryckte darrande den lille intill sig. Han rapade belåtet ett par gånger och stötte upp mjölk över sig själv och mo-
302
