bud måtte upphävas, för det jag icke förmådde bära om Gud höll sin lag och straffade mig efter det ord jag känt i all min dag —.
Åh ja, nu visste hon det. Hon hade tänkt att Gud var som hennes egen far, att helge Olav var som hennes far. Hon hade väntat hela tiden, djupast i sitt hjärta, att den stund straffet blev hårdare än hon kunde uthärda, då skulle hon icke möta rättvisa, utan förbarmande —.
Hon grät så att hon ej orkade resa sig, när folket steg upp under gudstjänsten — hon blev liggande i en hög över sitt barn. Nära henne knäböjde några människor som ej heller reste sig, två välklädda bondkvinnor med en ung gosse mellan sig.
Hon såg framåt mot högkoret. Bakom de gyllne gallerdörrarna glänste i dunklet Sankt Olavs skrin, på en upphöjd plats bakom altaret. Det rann iskallt nedöver hennes rygg. Där låg hans helga lekamen och bidade uppståndelsens dag. Då skulle locket springa upp, och han skulle resa sig. Med yxan i sin hand skulle han skrida ned genom detta kyrkorum. Och upp ur stengolvet, ur mullen därutanför, upp ur varje griftegård i Norges land skulle de döda, gula benranglen dyka upp, de skulle iklädas kött och fylka sig kring sin kung. De som hade gjort våld på sig för att träda i hans blodiga martyrspår, och de som bara hade sökt en tillflykt hos honom, för att han skulle hjälpa dem med de bördor av synd och sorg och sjukdom, som de här i livet hade bundit samman åt sig själva och sina barn. Nu tränga de sig fram kring sin drott och bedja honom påminna Gud om deras tarv. Herre, hör vad jag beder om för detta folk, som jag hade så kärt att jag hellre ville leva biltog och tåla nöd och hat och döden, än att man eller mö skulle växa upp i Norge och ej veta, att du dog till frälsning för alla syndare. Herre, du som böd oss gå ut och göra alla folk till dina läresvenner — med mitt blod skrev jag, Olav Haraldsson, ditt budskap på norskt mål för dessa mina arma undersåtar —.
Kristin slöt ögonen, vanmäktig och svindlande. Kungens anlete såg hon inför sig — hans ljungande ögon blickade till bottnen av hennes själ — nu skalv hon för Sankt Olavs blick.
»Där nordanåt, i bygden din, Kristin, där jag vilade, då mina egna landsmän drevo mig från mitt odalsrike, för det de icke ville tåla Guds lag — blev det icke byggt en kyrka där? Kommo ej kunniga män dit och lärde eder Guds bud —?
Du skall hedra din fader och din moder. Du skall icke dräpa. Gud hemsöker fädernas missgärning på barnen —. Jag dog på det I måtten få dessa lärdomar. Har du icke fått dem du, Kristin Lavransdotter?»
»Jo, jo, herre konung!»
Olavskyrkan därhemma — bon såg det lugna, timmerbruna rummet. Där var icke så högt till taket att det skrämde henne. Trovärdig var den, rest till Guds ära, av mörkt och tjärat trä,
306
