slikt som folk timrade sina boningshus och fatburar och ladugårav. Men timmerstockarna hade huggits till smäckra stavar, och de hade rests och hopfogats till väggar i Guds hus, På slikt vis — så lärde Sira Eirik varje år på kyrkans invigningsdag — höves det oss att med trons redskap hugga och tälja av vår syndiga naturliga människa en tillförlitlig stav, infogad i Kristi kyrka.
»Har du glömt detta, Kristin? Var äro de gärningar som skulle vittna för dig på den yttersta dagen, att du var infogad i Guds kyrka — de goda gärningar som vittna för människan att Gud äger henne?»
Jesus, hennes goda gärningar! Hon hade läst de böner, som blivit lagda henne i munnen. Hon hade räckt vidare de allmosor, som hennes far lagt i hennes händer, hon hade gått sin mor tillhanda, när modern klädde de fattiga, mättade de hungriga och skötte de sjukas sår —.
Men de onda gärningarna, de voro hennes egna.
Hon hade hängt sig fast vid alla som bjödo henne skydd och stöd. Broder Edvins kärleksfulla förmaningar, hans sorg över hennes synd, hans ömma förbön, hade hon tagit emot — och kastat sig ut i brinnande syndalust, så snart hon var utom räckhåll för hans milda gamla ögon. Lagt sig till i ladugårdar och uthus och knappast känt skam för det hon bedrog den värdiga fru Groa, tagit emot de fromma systrarnas vänliga omvårdnad och likväl ej haft vett att blygas, när de rosade hennes blidhet och höviska vandel för fadern!
Åh, fadern var det värst att tänka på —. Fadern, som ej sagt henne ett omilt ord, när han kom hit i våras.
Simon hade ej förrått henne, då han grep sin fästekvinna på bar gärning med en man i ett härbärge för lösa ledingskarlar. Och hon hade låtit honom ta skulden på sig för hennes löftesbrott, hade låtit honom bära skulden inför hennes far —.
Åh men fadern, det var det värsta. Nej, mor, det var ännu värre. Skulle hennes Nåkkve växa upp till att visa sin mor så liten kärlek, som hon visat sin mor — åh, det kunde hon icke bära! Mor, som hade fött henne och givit henne di vid sitt bröst, vakat över henne, när hon var sjuk, tvagit och kammat hennes hår och glatt sig för att det var fagert. Och första stund hon själv tyckte sig vara i behov av sin mors hjälp och tröst, så hade hon väntat att modern skulle komma till henne, trots all vanvördnad. Du kan veta att din mor farit norrut och varit hos dig, om hon vetat, att det kunde varit dig till tröst, hade fadern sagt. Åh mor, mor, mor —!
Hon hade sett vattnet från brunnen därhemma. Det såg rent och klart ut, när det stod i träskålarna. Men fadern ägde en glasbägare, och när han hällde vatten i den och solen sken därpå, så var det slammigt och fullt av orenlighet.
