»Ja, herre konung, nu ser jag hurudan jag är!»
Godhet och kärlek hade hon tagit emot av alla människor, som om det skulle varit hennes rättighet. Hon såg ej ände på all den godhet och kärlek hon mött i alla sina livsdagar. Men första gången en människa stått henne emot, då hade hon rest sig, som en huggorm reser sig och stinger. Hård och vass som en kniv hade hennes vilja varit, då hon drev Eline Ormsdotter i döden —.
Som hon skulle ha rest sig mot Gud själv, om han lagt sin rättfärdighets hand på hennes nacke! Åh, hur hade hennes far och mor kunnat uthärda det — tre små barn hade de mist, Ulvhild hade de sett sjukna till döds, sedan de strävat de långa, sorgfyllda åren för att skaffa barnet hälsa. Men de hade burit alla prövningar med tålamod, aldrig tvivlat på att Gud styrde till det bästa för deras barn. Och så vållade hon dem all denna sorg och skam —.
Men hade det varit något på tok med hennes barn — hade de tagit hennes barn, så som de togo barnet från Sigrid Andresdotter —. Åh, inled oss icke i frestelse, utan fräls oss från ondo —.
Rakt fram till helvetets avgrund hade hon vandrat. Hade hon mist gossen, då hade hon kastat sig ut i det rykande djupet, vänt sig med hån från varje hopp om att samlas med de goda och kärleksfulla människor som älskat henne — dräpt sig själv och givit sig djävulen i våld —.
Så det var nog ej underligt, att Nåkkve bar märke av en blodig hand på sitt bröst.
»Åh, helge Olav, som hörde mig, då jag bad dig hjälpa mitt barn —. Jag bad att du skulle vända straffet mot mig och låta den oskyldige gå fri. Ja, herre, jag vet huru jag höll min del av den pakten —»
Som ett vilt hedniskt djur hade hon stegrat sig under den första tuktan. Erlend. Icke ett ögonblick hade hon trott att han ej längre höll av henne. Ty hade hon trott det, då hade hon ej heller orkat leva längre. Åh nej, hon hade tänkt — i hemlighet, för sig själv — att när hon blev fager igen och frisk och munter, då skulle det bli så att han fick lov att tigga henne — Det var ej så att han varit kärlekslös i vintras. Men hon, som hade hört från det hon var liten, att djävulen alltid håller sig nära en havande kvinna och frestar henne, medan hon är svag — hon hade vänt ett villigt öra åt hans lögn. Hon hade låtsat som om hon trodde att Erlend inte brydde sig om henne, för att hon var ful och sjuk — när hon märkte att han lade det vid sig att han bragt sig själv och henne i folks mun. Hans små skygga och ömma ord hade hon slagit bort; när hon själv drev honom till att säga häftiga och obetänksamma ting, så tog hon fasta på dem och visade upp dem för honom. Jesus, vad hon var för en ondskefull kvinna — hon hade varit en dålig hustru —.
»Förstår du nu, Kristin, att du tarvar hjälp?»
308
