dar i sängen. Gossen sov i hennes famn. Hon hade ämnat stänga gluggen om en stund, men hon somnade ifrån det.
Frampå natten vaknade hon. Månen sken in, sommarlikt honungsgul och blek, över barnet och henne och lyste på väggen mittemot. Då varsnade hon att en man stod mitt i månskensflödet, svävande mellan golvet och takröstet.
Han var klädd i askgrå munkkåpa och var lång och kutryggig. Nu vände han det åldriga, fårade ansiktet mot henne. Det var broder Edvin. Han log så outsägligt ömt — litet skälmaktigt, alldeles som då han levde på jorden.
Kristin blev ej särskilt förundrad. Ödmjuk, lycklig, full av förväntan, såg hon på honom och avvaktade vad han skulle säga eller göra.
Munken log mot henne och höll upp en gammal tung skinnvante, så hängde han den från sig på månstrålen. Sedan log han ännu mera, nickade åt henne och försvann.
312
