»Nej, Kristin liten», sade fadern och smålog. »Jag kan ej minnas att du kom på tal mellan oss denna gången. Vet du om det är så att din husbonde tänker fara söderut och sammanträffa med Munan Bårdsson?»
»Jag tror det», svarade Kristin. »Sira Eiliv satte upp ett brev för Erlend nyligen — och han talade om att han måste nog snart resa söderut.»
Lavrans satt en stund och såg ned på barnet, som petade med sina små fingrar på hans dolkfäste och försökte bita i bergkristallen på det.
»Är det sant att de vilja fråntaga fru Ingeborg styret?» frågade Kristin.
»Den höga frun är vid pass så gammal som du», svarade fadern, alltjämt med det lilla leendet. »Ingen vill fråntaga kungens mor den heder eller den makt, vartill hon är född. Men ärkebiskopen och några av vår salig konungs fränder och vänner ha stämt möte för rådplägning om huruledes fru Ingeborgs makt och folkets tarv bäst skola värnas.»
Kristin sade sakta:
»Jag förstår nog, far, att I ej kommit till Husaby denna gången allenast för att se Nåkkve och mig.»
»Icke endast för det», sade Lavrans. Så skrattade han: »Och jag förstår, dotter min, att det likar dig föga!»
Han lade sin ena hand över hennes ansikte och strök upp och ned. Så hade han brukat göra, alltsedan hon var liten flicka, var gång han hade bannat henne eller retats med henne.
Under tiden sutto herr Erling och Erlend uppe på riddarloftet
— så kallades den stora sidobyggnaden, som stod åt nordost på
tunet, alldeles intill gårdsledet. Den var hög som ett torn, i tre
våningar; i den översta var ett rum med skottgluggar, och där
förvarades alla de vapen, som ej voro i dagligt bruk vid gården. Kung
Skule hade byggt det huset.
Herr Erling och Erlend hade pälskappor på sig, ty det var bistert kallt i rummet. Gästen gick omkring och såg på de många vackra vapen och rustningar Erlend ärvt efter sin morfar, Gaute Erlendsson.
Erling Vidkunsson var en ganska småväxt man, spenslig och något fyllig, men han förde sig lätt och vackert. Anletsfager var han ej, fast han visserligen hade välbildade drag — ty hans hår var liust rödlätt, och ögonhår och bryn voro vita, själva ögonen voro också mycket ljusblå. När folk i alla fall tyckte herr Erling såg bra ut, så kom det sig väl kanske av att alla visste honom vara den rikaste riddaren i Norge. Men han hade också ett särskilt vinnande, stillsamt sätt. Han var ofantligt förståndig, vällärd och kunskapsrik, men då han aldrig strävade efter att lysa med sin lärdom och
