alltid befanns villig att höra på andra, så hade han fått ord om sig att vara en av de klokaste männen i hela landet. Han var jämnårig med Erlend Nikulausson, och de voro befryndade genom Stovreimsätten, om än på långt håll; de hade alltid känt varandra, men någon nära vänskap hade icke rått mellan dessa två män.
Erlend satt på en kista och talade om det fartyg han låtit bygga sig under sommaren; det var en sextonsessa, och han ansåg att det borde vara ett särskilt snabbseglande och lättstyrt fartyg. Han hade haft två skeppstimmermän norrifrån och själv stått för arbetet tillsammans med dem.
»Skepp hör nu till det lilla jag förstår mig på, Erling», sade han, »och du skall få se det blir en fager syn att se Margygran[1] skära havsböljorna —»
»Margygran — det var då ett fasligt hedniskt namn du givit skeppet ditt, frände», sade herr Erling och skrattade litet. »Det är då din akt att fara söderut på det?»
»Är du lika from som hustrun min — hon säger ock det är ett hedniskt namn. Ja, hon kan nu icke lida skeppet heller, men hon är så inländsk — hon tål ej vid sjön.»
»Ja, hon ser from och fin och vän ut, din husfru», sade herr Erling artigt. »Som det ju kunde väntas av en ättling till dem hon kommer av.»
»Ja —», Erlend skrattade litet. »Det går ej en dag, utan att hon hör mässan. Och Sira Eiliv, prästen vår, som du såg, han läser för oss i gudliga böcker. Det likar honom nu bäst — näst öl och kräsligheter — att få föreläsa något. Och fattiga komma hit till Kristin för att få råd och hjälp — de kysste gärna hennes klädafåll, tror jag — karlarna mina känner jag icke igen. Hon är mest som en av de fruar det står skrivet om i de heliga sägner kung Håkon nödgade oss att sitta och höra prästen läsa ur — kommer du ihåg det? — den tiden vi vore kärtesvenner. Här är mycket annorlunda nu på Husaby, än då du gästade mig sist, Erling. — Det var annars underligt, att du ville komma till mig den gången», sade han litet efteråt.
»Du nämnde den tid då vi voro kärtesvenner samman», sade Erling Vidkunsson med ett leende, som klädde honom väl. »Då voro vi ju vänner? Alla väntade vi oss av dig på den tiden att du skulle hinna långt fram här i landet —»
Men Erlend bara skrattade. »Ja, det väntade jag ock.»
»Kan du ej segla söderut med mig, Erlend?» frågade herr Erling.
»Jag har tänkt fara landvägen», svarade den andre.
»Det är ju mödosamt för dig — över fjället nu vinterdag —», sade herr Erling. »Gärna skulle jag se att du gåve dig i lag med Haftor och mig.»
»Jag har nu lovat fara med några andra», svarade Erlend.
- ↑ Havstrollet.
316
