Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/325

Den här sidan har korrekturlästs

»Åja, du följer med din svärfar — det är ju rimligt det ock.»

»Ja, nej — jag känner så föga dessa män från dalen, som han skall rida med.» Erlend satt tyst en stund. »Nej, jag har lovat hämta Munan i Stange», sade han hastigt.

»Du kan spara dig att se efter Munan där», svarade den andre. »Han har farit ned till sina gårdar på Hising, och det dröjer kanske någon tid innan han kommer norrut igen. Är det länge sedan du hörde av honom?»

»Det var vid Mikaelsmässtiden — då skrev han mig till från Ringabu.»

»Ja, du känner till det, som hände i dalen i höstas?» frågade Erling. »Gör du ej det? Du vet då väl att han for runt själv till sysslomännen kring Mjösen och upp igenom dalen med brev att bönderna skulle göra ut full ledung i kost och hästar — sex bönder om en häst — och herremännen skulle sända hästar men själva få lov att sitta hemma? Har du ej sport detta? Och att folket i norddalen nekade att göra denna utrustning, när Munan följde med Eirik Topp på tinget i Våge? Det var annars Lavrans Björgulfson som förde mottalan — han äskade att Eirik skulle lagkräva evad som ej blivit utgjort av laglig ledungsgärd, men han kallade det för laglös framfärd mot allmogen att kräva krigsrustning av bönderna för att hjälpa en dansk man att fejda mot danakungen, och krävde vår kung tjänst av sina handgångne män, så skulle han finna att de voro snara nog till att möta med goda vapen och hästar och väpnade svenner — men han sände ej från Jörundgård en getabock med hampgrimma, såvida ej kungen krävde att han själv skulle rida den till härmötet. — Nej, men vet du icke detta? Smid Gudleiksson, säger Lavrans, hade lovat sina landbönder att han skulle göra ut full ledingsgärd för dem, om nödigt bleve —»

Erlend satt häpen.

»Har Lavrans! Aldrig har jag hört att min hustrufar blandade sig i andra saker än det som rörde hans och hans vänners egendomar —»

»Han gör det nog icke ofta», sade herr Erling. »Men jag förstod då så mycket, nu då jag var inne på näset, att när Lavrans Björgulfson tar till orda i en sak, så får han fullt följe — ty han talar icke utan att han känner en sak så väl att hans ord näppeligen kan omkullkastas. Nu — om dessa tilldragelser — skall han nog ha skiftat brev med fränderna sina i Sverige. Fru Ramborg, hans farmor, och herr Erengisles farfar voro ju barn av två bröder, så att han har stor släkt därinne. Så stillsam än din svärfar är, så har han icke ringa makt i de bygder där folk känner honom — ehuru han icke ofta brukar den.»

»Ja, då fattar jag att du slutit dig till honom, Erling», sade Erlend leende. »Jag undrade nog på att I haden blivit så varma vänner —»


317