»Kan du undra på det?» svarade Erling harmset. »En underlig man skulle väl den vara, som ej gärna ville kalla Lavrans på Jörundgård sin vän. Du vore nog bättre tjänt, frände, med att höra på honom än på Munan.»
»Munan har varit mot mig som en äldre bror, alltifrån den dag jag for hemifrån första gången», sade Erlend något hetsigt. »Aldrig svek han mig, när jag var i trångmål. Så — är han själv i trångmål nu —»
»Munan reder sig nog», sade Erling Vidkunsson lika lugnt. »De brev han for med, de voro skrivna och förseglade med Norges rikes segel — olagligen, men det är ej hans sak. Ja, det är ju mera — det som han var med och hängde sitt sigill vid, då han var vittne vid jungfru Eufemias bortfästning — men det torde näppeligen kunna röjas utan att röra vid en som vi icke —. Sanningen att säga, Erlend — jag tror Munan bärgar sig utan ditt stöd — men du kan skada dig själv —»
»Det är fru Ingeborg I viljen komma åt, kan jag förstå», sade Erlend. »Jag har nu lovat vår fränka att tjäna henne både här och utomlands.»
»Det har jag med», svarade Erling. »Och jag aktar hålla det löftet — det gör väl varje norsk man, som tjänat och älskat vår herre och frände, kung Håkon. Och hon är nu bäst tjänt med att bliva skild från de rådgivare, som råda så ung en fru till hennes och hennes sons ogagn —»
»Tror du», frågade Erlend dämpat, »att I mäkten det?»
»Ja», sade Erling Vidkunsson fast. »Det tror jag, och det tro väl alla, som ej vilja lyssna till» — han ryckte på axlarna — »illhätskt och löst snack. Och det borde nu vi, hennes fränder, sist av alla.»
En tjänstekvinna lyfte på luckan i golvet och frågade om det var lägligt att husfrun nu lät bära in maten i hallen —.
Medan sällskapet satt till bords, ville samtalet, rätt som det var,
komma in på dessa viktiga ärenden, som nu förelågo. Kristin
märkte att både hennes far och herr Erling höllo emot; de bragte på tal
brudköp och dödsfall, tvister om arv och om ägorätt till gårdar,
bland släkt och bekanta. Hon blev orolig och visste knappt själv
varför. De hade ärende till Erlend, så mycket förstod hon. Och
fastän hon ej ville tillstå det för sig själv, så kände hon nu sin man
så väl, att hon visste att med allt sitt egensinne var Erlend kanske
nog så lätt att få till att ändra mening — för den som ägde en
fast hand i en mjuk handske, som det heter.
Efter måltiden flyttade herrarna sig bort till eldstaden och sutto där och drucko. Kristin slog sig ned på bänken, tog flätramen i knät och flätade på sin språngning. Strax efter kom Haftor Graut, lade ett hyende på golvet och satte sig vid husfruns fötter. Han
318
