oss i granngården — vi norske äro vordne födorådstagare snart nog; de sända oss genom dörren den gröt de lagat i Sverige — ät den, om du vill ha mat! Det menar jag vara ett fel som vår herre, kung Håkon, gjorde — han flyttade eldhuset till en utkant av gården, då han gjorde Oslo till den främsta köpstaden i riket. Förr låg den mitt på tunet, om vi ska hålla oss till liknelsen — Björgvin[1] eller Nidaros — men här råder nu ärkebiskopen och kapitlet allena — ja, vad menar du, Erlend — du som är trönder och har allt ditt gods och all din makt här i Trondheimen —?»
»Ja, Guds blod, Erling — är det detta I viljen, bära hem grytan och hänga upp den på den rätta härden, så —»
»Ja», sade Haftor. »Alltför länge ha vi här norrut fått nöjas med att känna lukten, när något sveddes, och att sörpla i oss kall kål —»
Lavrans inföll:
»Det är så, Erlend — jag hade icke åtagit mig att vara taleman för bygdefolket därhemma, utan att jag haft brev från min frände, herr Erengisle, i min värjo. Så jag visste att ingen tänkt på att bryta freden och förlikningen mellan landen, ingen av de män som med rätta råda, vare sig i danakungens eller vår konungs riken.»
»Veten I vem som råder i Danmark nu, svärfar, då veten I mer än de flesta andra män», sade Erlend.
»Ett vet jag. Det är en man som ingen vill se råda, vare sig här eller i Sverige eller i Danmark. Och det var målet för de svenskes tilltag i Skara i somras, och det är ändameningen med det möte vi nu hålla i Oslo — att göra klart för alla, som ännu icke förstått det, att om detta äro alla män med besinning ense.»
De hade nu alla druckit så mycket att de blivit något högljudda — utom gamle Smid Gudleiksson, som nickade i sin stol vid härden. Erlend ropade morskt:
»Ja, I ären så kloka, så puken själv kan icke narra er. Det är rimligt att I ären rädda för honom — Knut Porse. I kunnen icke fatta, I gode herrar, att han är slik att han icke kan vara tillfreds med att sitta, och kura och se dagarna slinka och gräset gro, som Gud vill. Det skulle lika mig väl att träffa den riddaren igen, jag kände honom då jag var i Halland. Och icke skulle jag ha något emot att vara i Knut Porses ställe.»
»Det hade jag ej torts säga, så att min hustru hörde det», sade Haftor Graut.
Men Erling Vidkunsson hade nu också druckit åtskilligt. Han försökte ännu att bibehålla sin höviskhet, men den svek honom: »Du!» sade han och brast i flatskratt, »du frände! — nej, Erlend!» Han slog den andre på axeln och skrattade och skrattade.
- ↑ Nuv. Bergen.
320
