Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/330

Den här sidan har korrekturlästs

flockarna; icke vi allena dobblade om makten, Erling, utan bondesönerna lekte med de ock — det hände att de vunno vårt odalgods. Det är icke när lag råder i landet som en skökoson från Skidan, som ej vet sin fars namn, får en ländemans änka och godset hennes, såsom riddar Darre fick — hans ättling var god nog till gifte åt din dotter, Lavrans, och nu har han din hustrus brorsdotter, Erling! Nu råder lag och rätt — icke vet jag huru det bär till, men det vet jag, att bondejorden kommer i våra händer, och det är efter lagen — ju mera rätten råder, desto raskare går det för dem att mista makt och myndighet till att ha sitt ord med i rikets saker och i sina egna. Och det, Erling, det vet allmogen också! Åh nej, varer icke för vissa, I, att icke allmogen längtar tillbaka till den tid då bönderna kunde mista sina gårdar genom brand och våld — men de kunde vinna också, med vapen, mera än de kunde vinna med rätt —»

Lavrans nickade.

»Det är så att Erlend har rätt i någon mån i detta», sade han sakta.

Men Erling Vidkunsson reste sig:

»Jag tror gärna det — att allmogen bättre minnes de få män som höjde sig från ringa villkor och blevo herrar — i svärdstid — än de otaligt många, som gingo under i svårt armod och elände. Ehuru inga blevo hårdare herrar för småfolket än dessa — jag tänker det är om dem det ordet först blev sagt att frände är frände värst. En man skall vara född till herre, annars blir han en hård herre — men har han vuxit upp i sin barndom bland tjänare och tjänstekvinnor, då förstår han ock mycket lättare att utan småfolket äro vi i mångahanda måtto hjälplösa som barn alla dagar, och att för Guds skull, men lika mycket för vår egen skull, borde vi tjäna dem igen med vår kunskap och värja dem med vårt ridderskap. Aldrig har ännu ett rike kunnat upprätthållas, utan att där funnits stormän, som mäktade och ville bruka sin makt till att trygga de ringares rätt —»

»Du kunde predika i kapp med min bror, du Erling», sade Erlend skrattande. »Men jag tror att uttrönderna kunde lida stormännen bättre förr i tiden, då vi förde deras söner på härfärd, läto vårt blod flyta samman med deras över tiljorna och höggo sönder ringar och skiftade härfångst med våra huskarlar. — Ja, du hör, Kristin, ibland sover jag med ena örat öppet, när Sira Eiliv läser i de stora böckerna.»

»Det gods, som är med orätt vunnet, kommer ej till tredje arvingen», sade Lavrans Björgulfson. »Har du icke hört det, Erlend?»

»Visst har jag hört det!» Erlend skrattade högt. »Men sett det har jag icke —»

Erling Vidkunsson sade:


322