»Det är så, Erlend, att till herrar äro få födda, men alla äro födda till att tjäna; det rätta herraväldet är att vara sina tjänares tjänare —»
Erlend knäppte hop händerna i nacken och sträckte på sig med ett leende:
»Det har jag aldrig tänkt på. Och icke tror jag att mina legomän ha någon tjänst att tacka mig för. Likväl, så underligt det är, så tror jag att jag är väl liden av dem —.» Han strök smeksamt sin kind mot Kristins svarta kattunge, som hoppat upp på hans axel och nu, spinnande och skjutande rygg, gick runt hans hals. »Men min hustru här — hon är den tjänstaktigaste fru — om I nu också ej haven orsak till att tro det — ty här äro tomma kannor och krus, Kristin min!»
Orm, som hade setat tyst och följt med männens samtal, steg strax upp och gick ut.
»Husfrun har haft så ledsamt att hon somnat», sade Haftor leende, »och skulden är eder — I kunden låtit mig få tala med henne i ro, som har vett på att tala med fruar —»
»Ja, detta talet har visst räckt för länge för er, husfru», började err Erling ursäktande, men Kristin svarade med ett leende:
»Det är så, herre, att jag icke har förstått allt som talats här i kväll, men jag minnes det väl, och så har jag god tid att tänka över det sedan —»
Orm kom tillbaka med några tärnor, som buro in mera att dricka. Gossen gick och hällde i. Lavrans såg sorgset på det vackra barnet. Han hade försökt få ett samtal i gång med Orm Erlendsson, men gossen var fåordig, fast han hade ett fagert och höviskt skick.
En av tärnorna viskade till Kristin, att Nåkkve var vaken nere i lillstugan och skrek förskräckligt. Husfrun sade då godnatt och följde med, när tjänarinnorna gingo ut.
Männen började dricka igen. Herr Erling och Lavrans växlade en blick då och då. Så sade den förre:
»Det är en sak, Erlend, som jag ärnade tala om för dig. Det torde nog krävas ledung av landet kring fjorden här och från Möre — folk fruktar norrut att ryssarna skola komma igen starkare till sommaren, så att de där icke mäkta värna landet ensamma. Det är nu den första vinning för vilken vi ha att tacka kungagemenskapen med Sverige — rättvist är det ju ej att Hålogalandet skall njuta den allena. Nu är det så att Arne Gjavvaldsson är för gammal och bräcklig — så har det varit på tal att sätta dig till höving över bondeskeppen på denna sidan fjorden. Huru skulle det lika dig?»
Erlend slog ena handen i den andra — hela hans uppsyn strålade:
»Huru det skulle lika mig —!»
