Orm, han tycktes nu alltid tungsint. Gossen var femton år nu; han skulle ha varit den fagraste sven, om han ej sett så vek och svag ut. Han var nästan så lång som fadern, men hans gestalt var alltför spenslig och smalaxlad. Också i anletsdragen liknade han Erlend, men hans ögon voro mycket mörkare blå, och munnen under sitt första lilla svarta skäggfjun var ännu mindre och vekare, och alltid slöts den mot en litet dyster fåra vid mungiporna. Till och med Orms smala, bruna nacke under det svarta krusiga håret såg underligt olycklig ut, där han nu satt litet framåtböjd och åt.
Kristin hade ej förr setat till bords med sin svåger i hans eget hem. Året förut hade hon varit med Erlend in till vårtinget i köpstaden, och då hade de haft husrum i denna gården, som Gunnulv ägde efter sin far, men då bodde prästen själv i korsbrödragården som vikarie för en av kanikerna. Nu var mäster Gunnulv sockenpräst i Steine, men han höll en adjunkt i gället och ledde arbetet med bokskrivning åt ärkestiftets kyrkor under kantorns, herr Eirik Finssons sjukdom. Så bodde han i sin egen gård under tiden.
Rummet var något olika dem Kristin var van vid. Det var ett timmerhus, men mitt på östra gavelväggen hade Gunnulv låtit mura upp en stor kamin, sådan som dem han sett i sydlanden; stockelden brann på ett galler av smitt järn. Bordet stod utmed ena långväggen, och vid väggen mittemot var det bänkar med skrivbräden; framför en bild av Maria mö brann en lampa av gul metall, och i närheten stodo hyllor med böcker.
Främmande tycktes henne rummet, och främmande tycktes henne svågern, nu då hon såg honom sitta här vid bordet med sitt husfolk, klerker och tjänstekarlar, som sågo underligt halvprästerliga ut. Där voro också några fattiga — gubbar och en ung pojke med hinnaktigt tunna ögonlock, liksom fastklibbade över de tomma ögonhålorna. På kvinnobänken, hos de två gamla tjänarinnorna, satt en flicka med ett två års barn i knät; hon högg glupskt åt sig av sovlet och stoppade i barnet, så att dess kinder kunde spricka.
Det var så att alla prästerna vid Kristkyrkan gåvo kvällsvard åt fattiga. Men Kristin hade hört att till Gunnulv Nikulausson kommo färre tiggare än till de andra prästerna, fastän — eller emedan — han bänkade dem hos sig själv i storstugan och välkomnade var stavkarl som en hedrad gäst. De fingo mat från prästens eget fat och öl ur hans egna tunnor. Därför kommo de hit, när de tyckte sig behöva ett mål stadigt sovel — men annars gingo de hellre till de andra prästerna, där de fingo gröt och svagdricka i eldhuset.
Och så snart skrivaren var färdig med bordsbönen efter maten, ville de fattiga gästerna gärna gå. Gunnulv talade vänligt med var och en för sig, frågade om de ville låna hus här över natten eller om de eljes önskade något; men bara den blinde gossen stannade. Flic-
328
