herr Martein, att en av kapitlets svenner kunde få följa denna lilla mön hem till Fartein sutares gård och säga åt svennerna mina att Halvdan skall möta mig här med Guldsvein vid midaftonstid?»
Prästen svarade att det nog kunde ställas på slikt sätt. Då trädde den barfotamunk fram som hade talat med Kristin i torntrappan och hälsade:
»Där är en man borta i gästhuset hos oss som har ärende till skomakaren i alla fall, han kan bära fram budet ditt, Lavrans Björgulfson, och då kan din dotter gå med honom eller stanna i klostret, tills du själv skall fara hem. Jag skall se till att hon får mat därborta.»
Lavrans tackade men sade: »Det är skam att göra eder omak med detta barnet, broder Edvin —»
»Broder Edvin drager till sig alla barn han kan få tag uti, herr Martein och skrattade, »så har han några att predika för —»
»Ja, icke tör väl jag djärvas bjuda mina predikningar åt eder, lärde herrar här i Hamar», sade munken leende och utan vrede. »Jag duger nu endast till att tala för barn och bönder — men därför skall en väl icke binda för mulen på oxen som tröskar!»
Kristin såg bedjande upp på fadern; hon tyckte inte det fanns något hon hellre skulle vilja än gå med brodern Edvin. Lavrans tackade då också, och medan fadern och prästen gingo efter biskopens följe, lade Kristin sin hand i munkens, och de gingo ned mot klostret, som bestod av en samling trähus och en ljus stenkyrka alldeles nere vid vattnet.
Broder Edvin gav hennes hand en liten tryckning, och när de sågo på varandra, måste de bägge le. Munken var lång och mager, men mycket kutryggig; barnet tyckte hans huvud liknade en gammal tranas, ty det var litet, med en smal, skinande blank skalle ovan en buskig vit hårkrans, och satt på en lång och tunn, skrynklig hals. Näsan var också stor och spetsig som en näbb. Men det var något som gjorde henne lätt och glad till sinnes, bara hon såg upp i hans långsmala, fårade anlete. De gamla vattenblå ögonen voro rödkantade och ögonlocken brunaktiga och tunna som hinnor, tusen rynkor utstrålade från dem, de vissna kinderna med den rödaktiga ådringen voro genomkorsade av rynkor, som lupo ned mot den lilla tunnläppade munnen, men det var som om broder Edvin hade blivit så rynkig bara av att le mot människorna. — Kristin tyckte hon aldrig hade sett någon som såg så munter och snäll ut; det var som om han bar på en lysande och hemlig glädje, och den skulle hon få veta om, när han begynte tala.
De gingo längs med inhägnaden till en apelgård, där det ännu hängde några få gula och röda frukter på träden. Två predikare-
26
