sovo. Margret var alltid svår att få upp om mornarna; denna morgon hade Kristin väckt henne många gånger, men hon hade lagt sig till rätta igen och låg och sov ännu när alla de andra voro uppe. Kristin ville ha hallen städad och i ordning; gästerna skulle ha dagvard — och så miste hon alldeles tålamodet. Hon hade ryckt undan kuddarna under Margrets huvud och tagit bort vad hon hade över sig. Men när hon såg barnet ligga där naket på läderlakanet, hade hon tagit kappan från sina egna axlar och kastat över henne. Det var ett plagg av enkelt, ofärgat vadmal — hon begagnade det endast när hon gick till och från eldhuset och fatburarna och övervakade matlagningen.
Erlend kom in i detsamma. Han sov i en sidobyggnad med några andra män, ty fru Gunna låg hos Kristin i husbondsängen. Och så hade han blivit alldeles rasande. Han hade tagit henne i armen, så att märkena efter hans fingrar sutto kvar än:
»Tyckes dig att denna dottern min kan ligga i halm och vadmal. Margit är min hon, fast hon icke är din — det är gott nog åt henne som icke är för gott åt dina egna barn. Men har du hånat den oskyldiga lilla mön, så dessa kvinnor sett det, då får du gottgöra det inför samma fruars ögon — bred över Margit det som du tog av henne —»
Det var så att Erlend hade varit drucken kvällen förut, och då var han alltid retlig morgonen efteråt. Och han tänkte väl att kvinnorna skvallrade sinsemellan, när de sågo Elines barn. Och han blev ömtålig och noga om deras heder. Men ändå —.
Hon hade försökt tala med Sira Eiliv om det. Men här kunde han ej hjälpa henne. Gunnulv hade sagt att de synder som hon skriftat och gjort bot för, innan Eiliv Serksson blev hennes sockenpräst, dem behövde hon icke nämna för honom, såvida hon ej själv tyckte han måste känna dem för att kunna döma och råda i hennes angelägenheter. Alltså var det mycket, som hon ej kommit att säga honom, fastän hon själv kände att hon därigenom i Sira Eilivs ögon stod som en bättre människa än den hon var. Men det var så gott för henne att äga denna goda och renhjärtade mans vänskap. Erlend gycklade över det — men hon hade sådan tröst av Sira Eiliv. Med honom kunde hon tala så mycket hon ville om sina barn; alla de småintressen som hon tråkade ut Erlend med, dem ville prästen gärna dryfta med henne. Han hade så gott handlag med barn och förstod sig på deras små krämpor och sjukdomar. Erlend skrattade åt henne, när hon själv gick i eldhuset och lagade läckerheter, som hon sedan skickade till prästhuset — det var nämligen så att Sira Eiliv tyckte om god mat och dryck, och det roade henne att syssla med sådant och försöka sig på, vad hon lärt av sin mor eller sett i klostret. Erlend brydde sig inte om vad han åt, bara han alltid fick kött, när det ej var fasta. Men Sira Eiliv kom och pratade och tackade och berömde hen-
332
