nes duktighet i matlagning, när hon hade skickat honom ett spett med ripungar »i kapprock» av fint fläsk eller ett fat med rentungor i franskt vin och honung. Och han gav henne råd för trädgårdsskötseln, skaffade henne sticklingar från Tautra där hans bror var munk, och från Olavsklostret, där priorn var hans gode vän. Och så läste han för henne och kunde berätta så mycket vackert om livet ute i världen.
Men eftersom han var en så god och trohjärtad man, var det ofta svårt att tala med honom om det onda hon såg i sitt eget hjärta. När hon bekände för honom hur förbittrad hon blivit över Erlends uppförande den gången med Margret, så hade han lagt henne på hjärtat att hon måste vara fördragsam mot sin make. Men han tycktes anse att det dock var Erlend ensam, som förgått sig, då han talat så orättvist till sin hustru — och det i främmandes närvaro. Kristin tyckte nog så, hon med. Men innerst i sitt hjärta kände hon en medskuld, som hon ej kunde klargöra och som vållade henne djupt hjärteve.
Kristin såg upp mot helgonskrinet, som glimmade mattgyllne uppe i halvdunklet bakom högaltaret. Hon hade väntat med så stor visshet att när hon stod här igen, då skulle det åter ske något — en frigörelse i hennes sinne. Åter skulle ett levande källsprång välla fram i hennes hjärta och skölja bort all den oro och ängslan och bitterhet som fyllde det.
Men här var ingen, som hade tålamod med henne i kväll. Har du icke redan fått lära det en gång, Kristin, — att lägga fram din egenrättfärdighet i Guds rättfärdighets ljus, din hedniska älskog i den gudomliga kärlekens ljus! Du vill ju icke lära dig det, Kristin!
Men sist då hon knäböjde här, hade hon haft Nåkkve i famnen. Hans lilla mun mot hennes bröst värmde så gott in i hjärtat, det blev som mjukt vax, så lätt för den himmelska kärleken att forma. Hon hade ju Nåkkve, han sprang därhemma i hallen, så vän och så söt att det sprängde i bröstet på henne, bara hon tänkte på honom. Det mjuka, lockiga håret började mörkna nu — han blev visst svarthårig som fadern. Och han var så sprittande full av liv och av häftigt mod — Hon gjorde leksaksdjur åt honom av gamla skinnfällar, och han kastade dem och sprang efter i kapp med de unga hundarna. Så slutade det gärna med att skinnbjörnen föll i elden på härden och brann upp med os och otäck stank, och Nåkkve stod och tjöt och hoppade och stampade och körde ned huvudet i hennes knä — där slutade ännu alla hans äventyr. Tärnorna slogos om hans gunst, männen togo honom och kastade honom upp mot taket, när de kommo in. Såg pojken Ulv Haldorsson, så sprang han bort och klängde sig fast vid hans ben — Ulv hade tagit honom med sig ut i ladugården ibland. Erlend knäppte med fingrarna mot sin son och satte honom på sin axel ett ögon-
