»När Adam och hans hustru hade trotsat Guds vilja, då förnummo de i sitt eget kött en kraft, som trotsade deras vilja. Gud hade skapat dem till man och kvinna, unga och väna, för att de skulle leva i hjonelag och avla sig medarvingar till hans godhets gåvor, Paradislustgårdens fägring, frukten av Livets träd och evig salighet. De tarvade icke att blygas över sin skapnad, ty så länge som de voro Gud hörsamma, var hela deras lekamen och alla deras lemmar i deras viljas våld, lika som hand och fot är det.»
Röd som blod tryckte Kristin händerna i kors under barmen. Prästen lutade sig något fram mot henne; hon kände hans starka, gula ögon på sitt ansikte:
»Eva rövade det som hörde Gud till, och hennes husbonde tog emot, när hon gav honom det som med rätta var deras Faders och Skapares egendom. Nu skulle de vara hans likar — då märkte de att först blevo de hans likar i detta: så som de hade förrått hans herradöme i den stora världen, så var nu deras herradöme över den lilla världen, själens boning i köttet, förrått. Som de hade svikit sin herre Gud, så skulle nu kroppen svika sin herre, själen.
Då tycktes dem dessa kroppar så styggeliga och förhatliga att de gjorde sig kläder för att skyla dem. Först som ett kort skörte av fikonlöv. Men allt efter som de ju mer lärde känna sin egen köttsliga naturs väsen, så drogo de upp kläderna över hjärtat och över ryggen, som är ovillig till att böja sig. Intill dessa sista dagar, då männen kläda sig i stål till den yttersta leden av finger och tå och dölja sitt ansikte bakom hjälmgallret — så ha ofrid och svek vuxit i världen.»
»Hjälp mig, Gunnulv», bad Kristin. Hon var vit ända ut på läpparna. »Jag — jag känner icke min egen vilja.»
»Säg då ’ske din vilje’», svarade prästen sakta. »Du vet att den är att du skall öppna ditt hjärta för hans kärlek. Då måste du älska honom tillbaka av all din håg och av all din kraft —»
Kristin vände sig hastigt mot svågern:
»Du vet icke hur kär jag hade Erlend. Och mina barn —!»
»Syster min — all annan kärlek är blott som en avspegling av himmelen i vattenpölarna på en smutsig väg. Sölad blir du, om du vill sänka dig däri. Men minnes du alltid att det är en spegling av ljuset från den andra världen, då kan du glädja dig över fägringen och akta dig väl, så att du ej stör den genom att rota upp den dy som är på bottnen —»
»Ja. Men du är präst du, Gunnulv — har lovat Gud själv att fly dessa — vanskligheter —»
»Det har du också, Kristin — då du lovade att fly djävulen och hans verk, Djävulens verk är det som begynner i söt lust och slutar med att två människor äro såsom ormen och paddan och stinga varandra med tand. Det lärde Eva, att då hon ville giva sin man och sin ätt det som Gud ägde, då bragte hon dem icke annat än biltog-
338
