het och blodskuld och döden, som kom i världen, när broder drap broder på den första lilla åkern, där törne och tistlar grodde i stenrösen kring de små tegarna —»
»Ja. Men du är präst, du», sade hon som förut. »Icke skall du varje dag fresta att komma till enighet med en annan om att vilja», hon brast i gråt, »vara tålmodig —»
Prästen sade med ett litet leende:
»Om den saken är oenighet mellan kropp och själ hos varje mors barn. Därför äro vigsel och brudmässa stadgade, för att man och kvinna skola få hjälp till att leva, äkta hjon och föräldrar och barn och husfolk, som trofasta följesbröder på färden, mot fridens land —»
Kristin sade sakta:
»Mig tyckes att det måste vara lättare att vaka och bedja för dem, som sova ute i världen, än att sträva med sina egna synder —»
»Det är så», sade prästen skarpt. »Men icke tror du nu väl, Kristin, att det har funnits en vigd herde som icke nödgats värja sig själv mot fienden, samtidigt med att han skulle fresta att värja lammen mot ulven?»
Kristin sade sakta och skyggt:
»Jag hade tänkt — att de som färdas mellan helgedomar och råda över alla starka ord och böner —»
Gunnulv lutade sig framåt, skötte om elden och blev sittande med armbågarna på knäna:
»Det är sex år i dessa dagar, sedan vi kommo till Roma, Eiliv och jag och två skotska präster, som vi lärde känna i Avignon. Vi hade gått till fots hela vägen —.
Vi kommo till staden strax före fastans ingång. Då håller folket i sydlanden stora gillen och gästabud — de kalla det för carne vale. Då flödar vinet, rött och vitt, som älvar i tavernhusen, och folk dansar ute om natten och har bloss och bål på de öppna platserna. Det är vår i Italien då, och blommorna komma på äng och i hage, och kvinnorna pryda sig med dem och kasta rosor och violer ned till folk som går på gatan — de sitta uppe i fönstren och ha hängt bonader av silke och gullväv från karmen ut över murarnas sten. Ty alla husen äro av sten, därnere, och riddarna ha sina borgar och fasta hus mitt inne i staden. Det är visst ingen lag om stadsfred i den staden, utan de och deras svenner slåss på gatorna, så att blodet rinner —.
Där låg ett slikt kastell på den gatan där vi bodde, och den herren som rådde om det hette Ermes Malavolti. Det kastade skugga över hela den trånga gränden där vårt härbärge låg, och vårt rum var mörkt och kallt som fångahålet i en stenborg. Ofta när vi gingo ut, måste vi trycka oss intill muren, medan han red förbi, med silverbjällror på kläderna och en hel hird av väpnade svenner, och träck och avskräde stänkte under hovarna, ty där i landet kastar
