folk all orenlighet endast ut genom dörrarna. Gatorna äro kalla och mörka och trånga som bergsklyftor — likna föga de gröna färdevägarna i våra städer. På dessa gator hålla de kapplöpning den tiden då där är carne vale — låta vilda arabiska hästar ränna i kapp —»
Prästen satt tyst en stund, så började han igen:
»Denne herr Ermes hade en frändekvinna boende i sitt hus. Isotta hette hon, och hon kunde varit Isolde den ljuslätta själv. Hennes hud och hår hade färg som honung, men hennes ögon voro visst svarta. Jag såg henne några gånger vid ett fönster —.
Men utanför staden är landet mera öde än de ödsligaste fjällmarker här i landet, där ingen färdas, utom ren och varg, och där örnen skriar — fast det finns städer och kastell i bergen runt omkring, och ute på de gröna slätterna ses spår överallt av att folk bott där förr i världen, och där beta stora flockar av får och hjordar av vita oxar. Vallaremän med långa spjut följa dem till häst, och det är farliga främlingar för vägfarande att möta, ty de slå ihjäl och råna dem och kasta liken i hålor i jorden —.
Men ute på dessa gröna slätter ligga pilgrimskyrkorna —»
Mäster Gunnulv teg litet:
»Kanske synes landsbygden där så obeskrivligt öde, därför att staden ligger därintill, hon som var drottning över hela den hedniska världen och blev Kristi brud. Och väktarna ha lämnat staden, och hon synes i det yra gästabudslarmet som en övergiven hustru. Skalkarna ha slagit sig ned i borgen, där husbonden icke är hemma, och de ha lockat husfrun till att fira gille med dem i deras lusta och blodspillan och ofred —
Men under jorden finns det härligheter, som äro kostligare än alla härligheter dem solen skiner på. Där äro de heliga martyrernas gravar, huggna in i själva klippan därunder — och det är så många att det svindlar för en vid tanken därpå. När man minnes hur många de äro, de martervittnen, som lidit döden för Kristi sak, då synes en att varje stoftsgrand, som de arge skalkarnas hästhovar virvla upp, måste vara heligt och tillbedjansvärt —»
Prästen drog fram en smal kedja under sina kläder och öppnade det lilla silverkors, som hängde vid den. Inuti fanns något svart, som liknade fnöske, och ett litet, grönt ben.
»En gång hade vi varit nere i dessa gångar hela dagen, och vi hade läst våra böner i grottor och oratorier, där Sankt Peters och Sankt Påls första läresvenner hade mötts till mässa. Då gåvo munkarna, som ägde den kyrkan där vi gått ned, oss dessa reliker. Det är litet av en sådan svamp, som de fromma mörna nyttjade att torka upp martyrblodet med, så att det icke spilldes, och en fingerledsknota av en helig man, som Gud allena vet namnet på. Då lovade vi fyra varandra att vi skulle var dag ropa till denne helgeman, vars ära är okänd för människorna, och vi togo denne namnlöse martyr till vittne på, att vi aldrig skulle glömma huru platt
340
