Då gjorde han tre gånger korstecknet över henne. Så sade han godnatt till Orm och gick in i kammaren, där han brukade sova.
Orm och Kristin började kläda av sig. Gossen tycktes djupt försjunken i tankar. När Kristin hade lagt sig, kom han bort till henne. Han såg på hennes gråtstrimmiga ansikte och frågade om hon ville att han skulle sitta hos henne, tills hon somnade.
»Åja — ånej, Orm, du är väl trött, du som är ung. Det är nog långt lidet på natten —»
Orm stod en stund ännu.
»Tyckes dig ej underligt», sade han med ens, »— far och farbror Gunnulv, så olika de äro varandra — de äro dock lika också på ett vis —»
Kristin låg och tänkte litet:
»Ja, kanske — de äro olika andra män —»
En stund därefter sov hon, och Orm gick bort till den andra sängen. Han klädde av sig och kröp in. Det var linnelakan under och överdrag av linne på kuddarna. Gossen sträckte ut sig med välbehag på den jämna, svala bädden. Hans hjärta slog hårt av spänning, vid tanken på dessa nya äventyr, som farbroderns ord hade visat honom vägen till. Böner, fastor, allt detta som han övat, för att han blivit tillsagd att göra det, blev nytt med ens — vapen i ett ädelt krig som han längtade till. Kanske skulle han bli munk — eller präst — om han kunde få dispens för att han var född genom äktenskapsbrott —.
Gunnulvs nattläger var en träbänk med ett skinnlakan över litet
halm och en enda liten huvudkudde, så att han måste ligga
raklång. Prästen tog av sig kaftanen, lade sig i underkläderna och drog
det tunna vadmalstäcket över sig.
Den lilla vaxstapeln, som var virad kring en järnstake, lät han brinna.
Han var nedtryckt av ångest och oro efter sina egna ord.
Han kände sig vanmäktig av längtan efter den tiden — skulle han aldrig återfinna den hjärtats bröllopsglädje som fyllt honom så helt den våren i Rom. Tillsamman med de tre bröderna gick han i solen över gröna, blomsterströdda ängar. Han blev skälvande och matt av att se hur fager världen var — och så veta att allt detta var rakt ingenting mot det andra livets rikedomar. Och likväl hälsade denna världen dem med tusen små glada och ljuvliga påminnelser om brudgummen. Liljorna på marken och fåglarna under himmelen påminde om hans ord, sådana åsnor, som de sågo, och sådana brunnar, som de stensatta cisterner de gingo förbi, hade han talat om. De fingo mat hos munkarna vid de kyrkor de gästade, och när de drucko det blodröda vinet och flådde av den gyllne skorpan från vetebrödet, då förstodo de fyra prästerna från kornbrödets land varför Kristus hade hedrat vinet och vetet, som voro
