renare än alla andra födoämnen Gud givit människan, därmed att han värdigades visa sig i dessas liknelse vid mässoffret —.
Den våren hade han ej känt oro eller fruktan. Så frigjord hade han känt sig från denna världens lockelser att när han förnam den milda solvärmen på sin hud, då blev det honom bara så lätt att fatta vad han förr hade grubblat över i ångest — huruledes denna hans lekamen kunde renas av eld till en förklarad lekamen. Lätt och fri från jordiska behov, tarvade han ej mera sömn än gökens blund om vårnatten. Hjärtat sjöng i hans bröst — han kände sin själ som en brud i brudgummens armar.
Han hade själv förstått att detta icke kunde vara. På jorden kunde ingen man länge leva så. Och han hade tagit mot varje timme av denna ljusa vår som en underpant, ett nådigt löfte som skulle styrka honom till uthållighet, när det mörknade i skyn ovan honom och vägen förde ned i dunkla klyftor, över brusande älvar och genom kalla snödrivor —.
Men det var först när han kom tillbaka till Norge som ofriden
riktigt fått makt över hans sinne.
Det var så mycket. Det var hans rikedomar. Det stora fädernearvet och det rika pastoratet. Det var den väg han såg framför sig. Hans plats i domkapitlet — han visste att den stod i beredskap åt honom. Såvida han ej avsade sig allt vad han ägde — gick in i predikobrödernas kloster, blev vigd till munk och böjde sig under en klosterregel. Det var det liv han åstundade — med halv håg.
Och så, när han var gammal nog och härdad nog i kampen —. Under Norges välde levde och dogo människor som hednahundar eller vilseförda av de vrånga läror som ryssarna utbredde i kristendomens namn. Lapparna och de andra halvvilda folken, som han alltid måste tänka på — var det icke Gud som hos honom väckt denna åtrå efter att fara till deras bygder med ordet och ljuset —?
— Men han sköt från sig dessa tankar och skyllde på att han måste lyda ärkebiskopen. Herr Eiliv avrådde honom. Herr Eiliv hade talat med honom och hört på honom och tydligen visat att han talade till sin gamle väns, herr Nikolaus av Husaby, son. »I kunnen ju aldrig hålla måtta, I som kommen av döttrarna till Skogsheims-Gaute, antingen det är gott eller ont som I haven vänt eder håg till.» Lappfolkets frälsning låg honom själv så varmt om hjärtat — men de behövde ej en lärofader som skrev och talade latin som sitt modersmål, var hemma i lagen och ej mindre i »Aritmetica och Algorismus». Han hade väl fått sin lärdom för att nyttja den, »men det tyckes mig ovisst om du har gåvan att tala till de fattiga och enfaldiga människor där norrut».
Ack, den där ljuvliga våren, då hade hans lärdom ej synts honom mer heder värd än varje liten mö får lära hos sin mor — att
344
