var det som tjänstflickorna grälade på och skrattade åt i alla fall —. Och Erlend var det som han älskade över allt på jorden. Om bara Erlend ville hålla av honom — men han kunde aldrig få nog av Erlends genkärlek. Erlend var den ende som höll av honom — men Erlend höll av så många —.
Och nu — då han såg hur brodern hushållat med allt som fallit på hans lott! Gud allena månde veta hur det skulle gå med rikedomen på Husaby — det skvallrades nog i Nidaros om Erlends oförnuftiga skötsel. Att han ej bättre förstod vad det betydde, att Gud givit honom fyra vackra barn — de voro fagra de barnen han avlat i sin skörlevnad, de också — han tog det icke som en nåd, utan som något som skulle så vara —.
Till sist hade han vunnit en ren, fin välättad ungmös kärlek. Gunnulv tyckte att såsom han handlat mot henne — sedan han fått veta det, kunde han nu ej längre akta brodern för någonting. Han blev misslynt mot sig själv när han fann drag som han hade gemensamma med sin bror. Erlend, så gammal han var, bleknade och rodnade så lätt som en halvvuxen mö — och han rasade inom sig, för att han kände hur lätt blodet kom och gick i hans eget ansikte. De hade det efter modern — hon skiftade färg för ett ord.
Nu tog Erlend det som en naturlig sak att hans hustru var en god kvinna, en spegel för alla husfruar — sedan han år ut och år in hade gjort allt för att fördärva detta unga barn och bringa henne till förtappelse. Men Erlend tycktes inte ens tänka sig att det kunde varit annorlunda — nu då han var gift med henne, som han själv lärt vällust, svek och lögn. Han tyckte inte det var något han behövde hedra sin hustru för, att hon trots sitt fall ännu var sann och trofast och ärbar och god.
Och så — i alla fall — när dessa tidender kommo i somras och höstas, om Erlends färd norrut — då hade han haft en enda längtan att få följa med brodern. Erlend kungens lantvärnsman i Hålogaland och han Guds ords förkunnare i de öde, halvhedniska bygderna vid Gandvikshavet —.[1]
Gunnulv steg upp. På ena kortväggen i kammaren hängde ett stort krucifix, och framför det låg en stor, flat sten på golvet.
Han knäböjde på stenhällen och sträckte ut armarna åt sidorna. Han hade härdat sin kropp till att tåla denna ställning, så att han kunde ligga på detta sätt i timtal, stilla som en sten. Med ögonen fästa på krucifixet bidade han trösten, som kom när han helt kunde samla sig i åskådande av korset.
Men den första tanke, som nu rann honom i hågen, var denna — ville han skilja sig från denna bild? Sankt Franciskus och hans bröder hade ett kors som de själva gjort av ett par trädgrenar.
- ↑ Norra Ishavet.
346
