Han borde skänka bort denna fagra bild av den korsfäste — åt kyrkan vid Husaby kunde han giva den. Bönder, barn och kvinnor, som kommo dit till mässan, de kunde styrkas av en sådan påtaglig bild av Frälsarens älskliga mildhet i lidandet. Enfaldiga själar som Kristin —. Han själv borde ej behöva det.
Natt efter natt hade han knäböjt med slutna sinnen och domnade lemmar, tills han såg synen. Kullen med de tre korsen mot himlen. Korset i mitten, det som var ämnat att bära drotten över jord och himmel, det skakade och skalv, det böjde sig som ett träd i storm, det räddes för att bära den alltför dyrbara bördan, offret för all världens synd. Stormarnas herre tvang det, som riddaren tvingar sin stridshingst, solborgens hövding bar det till kampen. Då tedde sig det under som var nyckeln till allt djupare och djupare under. Blodet, som rann ned över korset till lösen för alla synder och bot för alla sorger, det var det synliga järtecknet. Genom detta första under kunde själens ögon öppnas för beskådande av de ännu dunklare — Gud, som steg ned till jorden, blev en jungfrus son och broder till människors släkte, som stormade dödsriket och med sitt byte av frigjorda själar drog mot det bländande ljushav varur världen framgått och som uppehåller världen. Mot detta bottenlösa och eviga djup av ljus drogos hans tankar, och där svunno de hän i ljuset och blevo borta, som en fågelflock i kvällshimlens glans.
Först när det ringde till ottesång från kyrkan, reste sig
Gunnulv. Det var alldeles stilla, när han gick genom stugan — de
sovo, Kristin och Orm.
Ute på det beckmörka tunet väntade prästen litet. Men ingen av hans husfolk kom för att följa med till kyrkan. Han fordrade ej att de skulle höra mer än två gudstjänster på dygnet. Men Ingrid, hans fostermor, brukade nästan alltid gå med honom till ottesången. Denna morgon sov hon också. Nåja, hon hade varit sent uppe kvällen förut —.
Under dagens lopp talade de tre fränderna föga med varandra
och då endast om småsaker. Gunnulv såg trött ut, men han
skämtade om likt och olikt. »Hjälplösa voro vi i går kväll — vi sutto
där så sorgsna som tre faderlösa barn», sade han vid ett tillfälle.
Det tilldrog sig många små lustiga händelser i Nidaros — med
pilgrimerna och så där vidare — som prästerna sinsemellan
skämtade om. En gammal man från Härjedalen hade haft ärenden åt
alla sina bygdebor och blandade alldeles bort bönerna, så det
skulle sett illa ut i hans bygd, om Sankt Olav tagit honom på orden
— det fick han sedan klart för sig.
Framåt kvällen kom Erlend, genomvåt — han hade seglat in
till staden, och nu blåste det hårt igen. Rasande var han och for
