»Han har blivit karskare, tror jag», sade lagårdspigan.
Kristin lyfte det lilla ansiktet i sin hand — det var gulvitt som talg, och ögonen voro alltid trötta. Gaute hade stort, tungt huvud och smala, kraftlösa lemmar. Han blev två år åtta dar efter Lavransmässan, men ännu kunde han inte stå på benen, hade bara fem tänder och kunde inte säga ett ord.
Sira Eiliv sade att engelska sjukan var det ej, varken mässkjortan eller altarböckerna hade hulpit. Hos hög och låg, vart prästen kom, frågade han om råd för denna sjukdom, som kommit över Gaute. Hon visste att han nämnde barnet i alla sina böner. Men till henne kunde han endast säga, att hon tåligt måste böja sig Guds vilja. Och så skulle hon låta honom dricka varm getmjölk —.
Stackars lillpojken hennes — Kristin kramade och kysste honom, när kvinnan gått. Så vacker, så vacker var han. Hon trodde sig se att han bråddes på hennes fars ätt — hans ögon voro mörkgrå och håret linljust, tjockt och silkeslent.
Nu började han gnälla igen. Kristin reste sig och gick omkring med honom på golvet. Så liten och späd han var, blev det ändå tungt i längden — men Gaute ville inte vara någon annanstans än på moderns arm. Så gick hon där och vyssade och bar honom, fram och tillbaka i den skumma hallen.
Någon red in på tunet. Ulv Haldorssons röst ekade mellan husen. Kristin kom fram i förstudörren med barnet på armen.
»Du får nog sadla av hästen själv i kväll, Ulv — de äro på dans alla karlarna. Ledsamt är det att du skall ha omak därmed, men du får ursäkta —»
Ulv mumlade förargad, medan han sadlade av. Nåkkve och Björgulf väsnades omkring honom under tiden och ville sitta upp på hästen och rida den till hagen.
»Nej, du får stanna hos Gaute, du, Nåkkve min — leka med din bror, så han icke gråter, medan jag är i eldhuset —»
Pojken gjorde sura miner först. Men snart lade han sig ned på alla fyra, bölade och stångades med den lille, som Kristin hade satt ned på en kudde vid förstugudörren. Modern böjde sig ned och strök över Nåkkves hår. Han var så snäll mot sina små bröder.
När Kristin kom tillbaka till hallen, bärande det stora tråget
på båda armarna, satt Ulv Haldorsson på bänken och lekte med
barnen. Gaute trivdes hos Ulv, bara han ej såg modern — men
nu gnällde han strax och sträckte sig efter henne. Kristin satte
från sig tråget och tog Gaute.
Ulv blåste på fradgan över det nytappade ölet, drack och rörde i småskålarna i tråget.
»Äro de ute, alla tärnorna dina, i kväll?»
Kristin sade:
350
