»Där äro både gigor och trummor och pipor — en skara lekare, som kommo över från Orkdal efter bröllopet. Du kan veta att, när de hörde det — de äro ju unga pigor —»
»Du låter dem ränna och fara du, Kristin. Jag tror mest du är rädd det skall bli svårt att finna amma här till hösten —»
Ofrivilligt slätade Kristin klänningen över sin smärta midja. Hon hade blivit mörkröd i ansiktet vid mannens ord. Ulv skrattade kort och hårt:
»Men skall du gå här och dra på Gaute, så blir det väl samma resa för dig som i fjor —. Kom hit till fosterfar din, pilt, så skall du få äta ur samma fat med mig —»
Kristin svarade ej. Hon satte sina tre småpojkar i rad på bänken vid den andra väggen, hämtade skålen med mjölkgröt och tog en pall dit bort. Där satt hon och matade, fast Nåkkve och Björgulf knotade — de ville ha skedar och äta själva. De voro nu den ene fyra år gammal och den andre snart tre.
»Var är Erlend?» frågade Ulv.
»Margret ville till dansen, så gick han med henne.»
»Det är ändå väl han har så pass vett, att han vallar mön sin», sade Ulv.
Ännu en gång svarade hon ej. Hon klädde av barnen och lade dem till ro, Gaute i vaggan och de två andra i tvåmanssängen. Erlend hade funnit sig i att ha dem där, alltsedan hon kommit upp från sin svåra sjukdom året förut.
När Ulv var mätt, sträckte han ut sig på bänken. Kristin drog kubbstolen bort till vaggan, hämtade korgen med ullgarner och började göra i ordning nystan till sin väv, medan hon alltjämt trampade vaggan, lätt och långsamt.
»Skall du ej gå till ro?» frågade hon en gång utan att vända på huvudet. »Du är väl trött, Ulv?»
Mannen reste sig, skötte om elden och kom bort till husfrun. Han satte sig på bänken mitt emot henne. Kristin såg på honom att han ej rumlat så svårt som vanligtvis var fallet, när han varit i Nidaros några dagar.
»Du spörjer ej ens efter tidender från köpstaden, du Kristin», sade han och såg på henne, framåtlutad med armbågarna på låren.
Hennes hjärta började hamra av oro — hon förstod på mannens miner och sätt att det nu igen var nyheter som inte voro goda. Men hon svarade med ett blitt och lugnt leende:
»Du får berätta, Ulv, har du hört något?»
»Åja —.» Men han tog först reda på sin ränsel, packade upp de saker han hämtat åt henne i staden. Kristin tackade honom.
»Jag förstår, du har sport nytt i köpstaden», sade hon litet efteråt.
Ulv såg på den unga husfrun — så vände han sina ögon mot det bleka, sovande barnet i vaggan.
