»Svettas han alltid så i huvudet?» frågade han sakta och tog varsamt på det fuktmörka håret. »Kristin — när du blev gift med Erlend — det brevet som blev uppsatt om boskiftet mellan er, löd icke det så att du skulle råda själv över hans tillgåva och över vad du fick i morgongåva?»
Kristins hjärta slog hårdare, men hon yttrade lugnt:
»Det är också så, Ulv, att Erlend alltid rådsport mig och sökt mitt samtycke till alla ärenden som röra detta godset. Är det fråga om de gårdsdelarna han sålt till Vigleik på Lyng?»
»Ja», sade Ulv. »Nu har han köpt Hugrekken av Vigleik. Så nu skall han hålla två skepp — Vad får då du, Kristin?»
»Erlends andel i Skjervastad, två månadsmatsbol[1] i Ulvkelstad, och det han äger av Ärhammar», sade hon. »Du tror nu väl icke att Erlend hade sålt detta godset utan min vilja och utan att giva mig vederlag —?»
»Hm.» Ulv satt tyst en stund. »I alla fall får du mindre intäkter, Kristin. Skjervastad — det var där Erlend fick hö i vinter och efterskänkte bondens avrad för tre år —»
»Icke rådde då Erlend för att vi ej fingo torrt hö i fjor —. Jag vet, Ulv, att du gjorde allt vad du kunde — men med allt elände här var i fjor somras —»
»Av Århammar sålde han mera än hälften till systrarna i Rein, på den tiden han gjorde sig redo att rymma ur landet med dig» — Ulv smålog — »eller gav det i pant — det blir sak samma, när det gäller Erlend. Med frihet från ledung — hela lantvärnskyldigheten vilar på Audun, som sitter på den gården vilken nu skall kallas din egendom.»
»Kan han icke få leja jorden under klostret?» frågade Kristin.
»Systrarnas fogde på nabogården har lejt den», sade Ulv. »Det är otryggt och svårt för jordlejare att reda sig, när gårdarna bli styckade såsom Erlend har för sed att göra.»
Kristin teg. Hon visste det alltför väl
»Det går raskt för Erlend att öka ätten och ödsla godset.»
När hon inte svarade, sade han:
»Du har snart många barn, Kristin Lavransdotter.»
»Likväl intet att mista», svarade hon, och rösten darrade litet.
»Var icke så rädd för Gaute — han växer sig nog stark», sade Ulv dämpat.
»Det går som Gud vill — men det är långsamt att vänta.»
Han hörde den behärskade lidelsefullheten i moderns röst — det kom något underligt hjälplöst över den tunga, mörka mannen.
»Det förslår så föga, Kristin — mycket har du hunnit med här på Husaby, men skall Erlend nu ligga ute med två skepp — icke tror jag mycket på att det blir fred där nord på, och mannen din
- ↑ Så stort jordstycke, som föder en man under en månad.
352
