jan, det hade hon efter sin far. Ovanför låg den smala silverkedjan med det lilla korset, som Orm hade bett dem ge styvmodern och säga att hon alltid skulle bära.
Ännu hade hon kommit upp ur var barnsäng lika vacker — bara litet stillare, med litet tyngre ansvar på de unga skuldrorna. Litet smalare om kinderna, ögonen litet mörkare och allvarligare under den breda, vita pannan, munnen litet mindre röd och fyllig. Men fägringen skulle väl nötas av henne, innan hon var många år äldre, om det fortfor så här —.
»Tyckes dig ej, Ulv, att du skulle ha mer trevnad, om du satte dig ned på egen gård», började hon på igen. »Du har köpt tre öresbol till i Skjoldvirkstad, sade Erlend — du äger snart halva den gården. Och Isak har bara det enda barnet — Åse är både fager och god — en duglig kvinna — och det tycks som bon ej vore dig ohuld —»
»Men jag vill icke ha henne — om jag skall gifta mig med henne, mannen grinade rått och skrattade. »Och annars är Åse Isaksdotter för god till att —», rösten slog om. »Jag har aldrig känt annan far än fosterfar, Kristin — och jag tror det är så lagat för mig att jag skall heller icke få andra barn än fosterbarn.»
»Jag vill nu bedja till Maria mö att du må få bättre lycka, frände.»
»Jag är icke så ung heller. Fem och trettio vintrar, Kristin —», han skrattade. »Föga fattas att jag kunde var far åt dig —»
»Då måste du ha varit syndigt tidigt ute», svarade Kristin. Hon bemödade sig om att tala i en lätt och skämtsam ton.
»Skall du icke i säng nu?» frågade Ulv strax efter.
»Ja, snart — men du är väl trött, du Ulv — du skulle gå till ro.»
Mannen sade stilla godnatt och gick ut.
Kristin tog ljusstaken från bordet och lyste in på de två sovande
gossarna i sängskåpet. Björgulf hade inte var i ögonhåren — Gud
ske lov för det. Det hade varit godväder en tid nu. Så snart det
blåste litet skarpt, eller vädret var sådant att barnen måste vara
inne vid elden på den öppna härden, så fick han sura ögon. Hon
stod länge och såg på de två. Så lutade hon sig över Gaute i
vaggan.
De hade varit så krya som mörtar, alla tre hennes små söner — ända tills denna farsoten kom till bygden förra sommaren. Den hemska febern — den ryckte bort barnen ur hemmen fjorden runt, så det var en jämmer att se och spörja det. Hon hade fått behålla alla de sina — sina egna.
I fem dygn hade hon setat vid sängen på sydsidan, där de lågo alla tre med röda fläckar över hela huden och sjuka, ljusskygga ögon — de små kropparna glödheta. Hon satt med handen under
354
