täcket och klappade Björgulf under fotsulorna, medan hon sjöng och sjöng, tills hennes tunna röst var bara som en väsning:
Sko, sko hirdmans häst.
Hur ska vi sko den bäst?
Järnsko, järnsko höves hirdmans häst.
Sko, sko jarlens häst.
Hur ska vi sko den bäst?
Sölvsko, sölvsko höves jarlens häst.
Sko, sko kungens häst.
Hur ska vi sko den bäst?
Gullsko, gullsko höves kungens häst.
Björgulf var minst sjuk och mest orolig. Höll hon upp att sjunga bara en enda liten stund, så ville han strax kasta av sig allt vad han hade över sig. Gaute var bara tio månader — han var så illa däran, så hon trodde inte han skulle leva. Han låg vid hennes bröst, insvept i dukar och skinn och orkade ej suga. Hon höll honom på ena armen och klappade under Björgulfs fotsulor med andra handen.
Emellanåt, när det ville sig så väl att de sovo alla tre något ögonblick, lade hon sig framtill i sängen hos dem fullt påklädd. Erlend gick till och från och såg rådlös på sina tre små söner. Han försökte sjunga för dem, men de brydde sig inte om faderns vackra röst — modern skulle sjunga, fast hon inte hade sångröst. Tjänstekvinnorna gingo där och ville ha husfrun till att spara sig, männen kommo och frågade. Orm försökte leka för småbröderna. Margret hade Erlend på Kristins råd skickat till Österdalen, men Orm ville stanna — han var ju också vuxen nu. Sira Eiliv satt vid barnens säng, när han ej var ute hos sjuka. Prästen arbetade och sörjde av sig all den fetma han samlat på Husaby — det tog hårt på honom att se så många fagra unga barn dö. Det dog också några vuxna.
Den sjätte kvällen voro alla barnen så mycket bättre att Kristin lovade sin man att hon den natten skulle klä av sig och gå till sängs — Erlend erbjöd sig att vaka tillsammans med tärnorna och ropa på henne, om det behövdes. Men vid kvällsvarden såg hon att Orm var blossande röd i ansiktet — ögonen glänste av feber. Han sade att det ingenting var — men med ens for han upp och ut. Han stod på tunet och kastade upp, när Kristin och Erlend gingo ut efter honom.
Erlend slog armarna om den unge.
»Orm — sonen min — är du sjuk?»
»Det värker så i mitt huvud», klagade gossen och lät det sjunka tungt ned på faderns axel.
