Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/366

Den här sidan har korrekturlästs

Erlends hår slätt, rakt ned från hjässan, och nafsade litet med saxen här och var, där kanten inte var alldeles jämn.

Erlend grep hennes händer, där hon stod bakom honom, lade dem tillsammans om sin hals och såg med leende, bakåtböjt ansikte upp på henne:

»Du är trött», sade han så, släppte henne och reste sig med en liten suck.


Erlend seglade till Björgvin strax efter midsommar. Han beklagade sig högljutt över att hustrun nu åter var ur stånd att resa med honom — hon smålog trött: hon hade ju i alla fall ej kunnat resa från Gaute.

Så satt Kristin ensam på Husaby också denna sommar. Det var ändå gott att i år väntade hon ej barnet förrän till Mattiasmässan; det var besvärligt, både för henne själv och för de fruar som skulle vara hos henne, när det inträffade under skördetiden.

Hon undrade om det skulle gå på så här ständigt. Det var andra tider nu än under hennes uppväxt. Danska kriget hade hon hört sin far berätta om, och hon mindes när han var hemifrån i ledungen mot hertig Erik. Det var därifrån han hade de stora ärren på kroppen. Men hemma i Gudbrandsdalen var det liksom så långt från krig i alla fall — dit kom det visst aldrig mera, det tänkte nog alla. Det mesta var fred, och att fadern satt hemma, skötte sina egendomar och hade omtanke och omsorger för de alla.

Nu var det alltid oro — alla talade om ofred och ledung och om riksstyrelsen. I Kristins sinne sammanhängde det med bild av havet och kusten, som hon hade sett den enda gången, då hon flyttade hit norrut. Utmed kusten foro de och kommo, män som hade huvudet fullt av anslag, planer och motplaner och överläggningar, andliga herrar och lekmän. Med dessa hörde Erlend samman genom sin höga börd och sin rikedom. Men hon kände att han stod till hälften utanför deras krets.

Hon grubblade och tänkte — vad var det som vållade att hen= man stod så? Vad höllo de honom egentligen för, hans jämlikar?

När han endast var den man hon älskade, hade hon aldrig fråga efter sådant. Hon hade nog sett att han var brådlynt och hetsig, obetänksam, hade en särskild förmåga att ställa sig oklokt. Men hade hon funnit ursäkter för allt — aldrig brytt sig om att tänka på vad hans sinnelag kunde draga över dem bägge. När de två väl fått gifta sig, skulle allt bli annorlunda —, hade hon tröstat sig med. Någon gång dagades det för henne själv att det var från den stund hon märkt att de skulle få ett barn tillsamman som hon hade börjat tänka. Hurudan var egentligen Erlend, som folk kallade lättsinnig och oklok, en man som ingen kunde lita på?


358