väl ha talat, fastän hon ej för mycket guld hade velat tala med Haftor om detta, ty han blev klingande ljus i rösten av förundran, då han sade:
»Slikt trodde jag nu var allenast något de diktade ihop — i visor.»
Hon hade inte nämnt detta för någon, inte ens för Erlend. Han tyckte om Haftor. Och visserligen var det ju förfärligt att människor kunde vara så lättsinniga som Haftor Graut — men hon kunde liksom inte fatta att det angick henne. Han hade ju ej heller försökt att vara närgången mot henne sedan — nu satt han bara och stirrade på henne med vidöppen förundran i sina sjöblå ögon, när de råkades.
Nej, var Erlend lättsinnig, så var det i alla fall inte på det sättet.
Och var han så oklok? tänkte hon. Hon såg att folk studsade vid
saker som han sade, och efteråt sutto de med huvudena tätt intill
varandra. Det kunde vara mycket sant och riktigt i det som Erlend
Nikulausson påpekade. Det var bara det att han aldrig såg vad
de andra herrarna aldrig släppte ur sikte, den försiktiga bakslughet
varmed de vaktade varandra. Ränker kallade Erlend det och
skrattade sitt övermodiga skratt, som retade folk litet, men avväpnade
dem i längden. De skrattade i sin tur, slogo honom på axeln och
sade att han kunde vara skarptänkt nog, men korttänkt.
Så slog han ihjäl sina egna ord med uppsluppet och lösmynt skämt. Och folk tålde mycket i den vägen av Erlend. Dunkelt anade hustrun — och förödmjukades därav — varför alla hade överseende med hans självsvåldiga tal. Erlend lät skrämma sig, så snart han mötte en man som höll fast vid sin mening — också när han ej kunde förstå annat än att denna mening var dum, så frångick han dock sitt eget omdöme i vad sak som helst — men han täckte sitt återtåg med vårdslös frispråkighet om mannen. Och folk var tillfreds med att Erlend hade denna feghet i sitt sinne — ovärdig som han var med sin egen välfärd, äventyrslysten, oroväckande förälskad i varje fara som kunde mötas med vapenmakt. De behövde ej låta oroa sig av Erlend Nikulausson i alla fall.
Året förut, mot slutet av vintern, hade drotsen varit i Nidaros, och han hade haft den lilla kungen med sig. Hon var inne på det stora gästabudet i kungsgården. Stilla och värdig hade hon setat med silkestrik[1] om huvudet, med alla sina bästa smycken på den röda brudklänningen, bland de mest högborna fruarna i sällskapet. Med vaksamma ögon hade hon följt sin makes uppträdande bland männen, spejat och lyssnat och tänkt efter — så som hon spejade och lyssnade och tänkte, vart hon kom med Erlend, och varhelst hon märkte att folk talade om Erlend.
- ↑ Strik = »huvudduk med skilda veck».
360
